Svenska frikyrkliga väljare lockas föga av SD, eller..?

Svensk frikyrklighet i meningen fristående församlingar började formas i mitten av 1800-talet. Förutom de teologiska skillnader som fanns gentemot den lutherska statskyrkan innebar det även en framväxt av demokratisk organisering, med lika rösträtt för alla medlemmar, stadgar osv. Marie Demker skriver¹ om frikyrkornas individualism, i form av tilltro till den enskilde och krav på respekt för individens erfarenheter, och ser det som centralt för att förstå den snabba omvandlingen. Sett i relation till det förhållandevis homogena samhälle som frikyrkligheten uppstod i är det inte en orimlig analys, men givet församlingarnas betoning av såväl den enskilde som gemenskapen kunde det vara relevant att tala om personalism. Företeelsen personalism hade betydelse långt innan begreppet började användas i Sverige framåt 1980-talet.

I sin artikel ”A tale of two evangelicalisms” beskriver Joel Halldorf² hur frikyrkligheten kom att i hög grad landa i ett liberalt sammanhang, för rösträtt och solidaritet men mot revolution. En förhållandevis hög andel av ledamöterna i riksdagen tillhörde olika frikyrkor.³ I samband med KDS (sedermera Kristdemokraterna) inträde på den politiska scenen accentuerades en förskjutning av de frikyrkliga väljarnas sympatier, som emellertid påbörjats redan tidigare.⁴ Magnus Hagevi menar att en viktig förklaring är frågan om social representation, i det här fallet att det för frikyrkliga väljare är viktigt att ha kristna politiker i riksdagen.

I Sverige trädde Sverigedemokraterna (SD) in på den rikspolitiska scenen på allvar genom att komma in i riksdagen 2010 med sex procents väljarstöd, detta ökade till 13% 2014 och 18% 2018. För SD är kristendomen och kyrkan, i första hand Svenska kyrkan, betydelsefulla främst för formandet av den svenska kulturen.⁵ Detta gör det intressant att se på de uppgifter som Magnus Hagevi presenterar⁶ om skillnaderna i syn på invandring mellan frikyrkomedlemmar och aktiva medlemmar i Svenska kyrkan. Det visar sig att 2014 var de aktiva i Svenska kyrkan mer positivt inställda till de ståndpunkter som ligger i linje med SD:s politik än vad frikyrkomedlemmarna var, i ett par frågor något mer positiva, i ett par frågor betydligt mer positiva. Efter den undersökningen kom ett större antal asylsökande 2015, vilket lett till att såväl flera partier som den allmänna opinionen blivit mer restriktiv till invandring och flyktingmottagande. Trots det kan man i Magnus Hagevis artikel från 2019⁷ se att de frikyrkliga väljarna inte gensvarat på SD:s lockrop i någon högre grad. Tvärtom är frikyrkliga de som är mest positiva till flyktingar och ett multikulturellt samhälle. Han noterar även att allmänheten i frikyrkobygder tenderar att ha uppfattningar i samma riktning, positiv till flyktingar och ett multikulturellt samhälle.

Vad händer nu? Tidningen Dagen gjorde i maj 2018⁸ en SIFO-undersökning där man bröt ut de kristna väljarna, och fann där ett stöd för SD på 18%, alltså i nivå med vad valresultatet senare blev. Som jämförelse fick i samma undersökning KD 10%, C 16% och L 3%. Det ska dock noteras att urvalet är begränsat, att aktiva i Svenska kyrkan och frikyrkorna redovisas tillsammans samt att de frikyrkliga i undersökningen utgör ca 20% av de kristna väljarna. Det förefaller inte självklart att något enskilt parti längre har en dominerande ställning bland de frikyrkliga väljarna, men en viss förflyttning kan skönjas från KD till C, vilket skulle kunna förklaras av flyktingpolitiken, där KD allt oftare använt en retorik som skulle kunna appellera till SD-väljare men som samtidigt kan vara avskräckande för frikyrkliga väljare.

1Marie Demker, Frikyrkan som modernismens pionjär, Tro & Liv 1/08

2Joel Halldorf, https://breakingground.us/a-tale-of-two-evangelicalisms/ läst 2021-04-30

3Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867-1911

4Magnus Hagevi, Hur röstar de kristna?, Frisinnad Tidskrift 10/1994

5Sverigedemokraternas principprogram 2019, sid 17

6Magnus Hagevi, Samhällsförändringarna bakom radikala högerpopulistiska partier, Sverige, Sverige fosterland (ant), sid 49

7Magnus Hagevi, Xenophobic Opinion, a Populist Radical Right Party, and Individuals with Different Religious Contexts in Sweden, 2019

8https://www.dagen.se/dokument/2018/05/31/stor-undersokning-sa-rostar-kristna-valjarna-i-valet-2018/ läst 2021-04-30

Det kom ett brev...

..eller, snarare, en folder i vår brevlåda. Nystart Sverige kallar SD sin pamflett, som talar om att landet befinner sig i ett mycket allvarligt läge. En intressant liten skrift, när man försöker förstå vad de som formulerat den egentligen tänker. Det börjar rätt spännande; "[d]en verkliga konflikten står inte mellan --- dem som är födda i landet och dem som inte är det. Konflikten står mellan dem som stärker vårt land och vår gemenskap och dem som försvagar det. Mellan det konstruktiva och det destruktiva." Notera särskilt begreppen gemenskap, som återkommer i flera tonarter för att bygga upp känslan av hur bra Sverige är. Det enda som skorrar falskt är avsändaren, som ju inte riktigt utmärkt sig för att bygga och stärka gemenskap, utan tvärtom är mästare i att förvägra många människor hemkänsla och framtidstro. Det som nu framförs i skriften sägs vara en sammanfattning av partiets budgetmotion 2016, och det sakliga innehållet innehåller inga överraskningar. Vad som istället sticker ut, är diskrepansen mellan tonen i beskrivningarna, och de faktiska förslagen.

Det första jag verkligen studsade till inför, och som gjorde att denna bloggpost kom till, är hur SD helt oblygt lägger sig till med det kristdemokratiska begreppet "samhällsgemenskapen" som man säger sig vilja återskapa, för att i fortsättningen av samma mening spotta på begreppet genom att först och främst tala för kraftigt minskade "migrationsvolymer" och att starta "återvandringsprocessen". Det goda samhället får vi när vi alla tillsammans arbetar för det goda samhället. I SD-världen är det inte så, där ska först och främst ingen komma in och sedan ska en hel del ge sig iväg.

Skriften har en poäng i sitt påpekande av att när människor inte känner samhörighet med Sverige slits landet isär. Är det månne därför de föreslår att alla uppehållstillstånd ska vara tillfälliga? På vilket sätt bidrar det till samhörighet?

Jag noterar att de som skriver tror att staten är bäst på alla delar i mottagandet, inte bara myndighetsutövningen, och vill förbjuda vad man kallar "privata vinstintressen". De nationella och socialistiska lösningarna tycks gå hand i hand.

Utvisning och återvandring blir prioriterade områden! Jämför med talet om att återskapa trygghet, gemenskap,  hemkänsla och framtidstro.

Det är verkligen bekymmersamt om väljare går på dessa förenklade och i vissa fall direkt motstridiga förslag. Det finns bekymmer med att ta emot och integrera de människor som sökt sig hit undan krig och förföljelse, och det finns betydligt mer att göra för att fördela detta ansvar mellan länderna i Europa, men lösningen är inte att stänga våra gränser och tro att det skulle vara bra varken för oss själva eller för dem som behöver skydd.

Var ska man börja?

Den ganska nytillträdda regeringen gör att man blir alldeles matt. Pinsamhet staplas på pinsamhet, blunder följer efter blunder. I både stora och små frågor tar man sig för pannan och undrar hur väljarna egentligen tänkte i september? Var det verkligen detta de ville ha, som röstade på regeringspartierna?

Störst och viktigast idag är att regeringen lyckats irritera Israel så till den grad att de överväger att nedgradera sina diplomatiska relationer med oss. I ett första läge kallar de hem sin ambassadör. Orsaken är förstås regeringens beslut att erkänna den palestinska staten, något oklart dock hur den exakt ser ut och vilken kontroll vilken regering har över detta oklara territorium. Detta beslut ser jag inte tjänar varken svenska intressen eller fredsprocessen i Mellanöstern. Det innebär också att EU:s röst blir mer sprucken, vilket är negativt i sig.

Utbildningsministern har lagt ut en hälsning till landets lärare, och därmed lyckats reta upp många av dem som upplevt sig klappade på huvudet. Ministern säger sig lova att hålla ideologin utanför klassrummet, men med tanke på den uppgörelse som regeringen gjort med vänsterpartiet så lär ideologin åtminstone ha avgörande betydelse för vilka klassrum som eleverna kommer att få möjlighet att komma till.

Vice statsministern och hennes bekymmer med färger, drivmedel och medarbetare ska vi bara inte tala om.

Vi har i alla fall en någorlunda sansad försvarsminister verkar det, även om han är onödigt skeptisk till de tydliga behov som utredningen om försvarspolitiskt samarbete pekar på.

Talar regeringen nyspråk?

Den nyligen tillträdda s-mp-regeringen har inte haft en så lyckad första vecka, att döma av medierapporteringen. Många splittrade besked i flera frågor gör att det är oklart vad regeringen egentligen står för. Igår gällde det Bromma  flygplats, tidigare har det handlat om miljöministerns trovärdighet i miljöfrågor. Dagens ämne för allvarlig begrundan är hur finansminister Magdalena Andersson egentligen ska uppfattas. Hon gick häromdagen ut och sågade Alliansregeringens efterlämnade statsfinanser och hävdade att "ladorna" var tomma, trots att en samstämmig kör av ekonomiska bedömare tvärtom slår fast att den svenska ekonomin hör till de mest välskötta i Europa, om inte den mest välskötta. Idag hände så det unika att Finanspolitiska rådet kallar till presskonferens och dömer ut Anderssons uttalande som falskt, varpå hon svarar att "det är bättre att vara ärlig"! Tala om upp-och-ner-vända världen; sanning är lögn och välstånd är misär. Jag häpnar över hur en socialdemokratisk finansminister kan bära sig åt på detta sätt. En bra kommentar kring det hela lämnar Jakob Forssmed här.

Är Stockholm på väg att abdikera?

Idag meddelar den tillträdande ledningen för lokalpolitiken i Stockholm att de vill stänga Bromma flygplats, och att det ska ske senast år 2022. I samma uttalande förklarar de varför de inte vill stänga Bromma flygplats; den ska nämligen bara stängas om det kan ske "utan att förutsättningarna för jobb och utveckling i regionen försämras". Eftersom det är just vad som skulle ske kan man med fog fråga sig vad dagens uttalande egentligen betyder, förutom att den tillträdande ledningen gärna vill synas på nyhetsplats? Om flygplatsen skulle läggas ner skulle Stockholm bli mindre konkurrenskraftigt och det skulle påverka tillväxten negativt, som Kristdemokraterna skrev i ett svar.

En annan aspekt som aspiranterna i Stockholm helt förefaller bortse från, är att Bromma flygplats inte bara är en angelägenhet för huvudstaden. Resenärerna på Bromma reser till och från en mängd platser runt om i landet, och vi i majoriteten av folket förväntar oss att huvudstaden är tillgänglig på villkor som även fungerar för oss. Infrastrukturen i Sverige är i hög grad byggd utifrån att Stockholm är huvudstad, och knutpunkt för transporter på både väg, järnväg och i luften. Om den nya ledningen i Stockholm är ute efter att förändra dessa grundläggande strukturer så har de verkligen tagit sig an en gigantisk uppgift, som lär få påtagliga konsekvenser för "förutsättningarna för jobb och utveckling i regionen". Däremot är det förstås ingen naturlag som säger att Stockholm är huvudstad, eller säte för exempelvis riksdagen, även om det nu varit så under ganska många sekel.

Uppdatering: Regeringen avvaktar med att ge besked, och lovar ingenting bestämt. Fast frågan är om det går att lita ens på det "beskedet"?

Hur får du ihop det?

Titta här!

Svåra frågor och lättköpta poäng

Barn- och äldreminister Maria Larsson tillkännagav idag att regeringen inte har för avsikt att följa Upprättelseutredningens förslag att de som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården ska kompenseras genom en ekonomisk ersättning. Tydligen har regeringen kommit till slutsatsen att det inte går att genomföra en sådan åtgärd på ett rättvist och rättssäkert sätt. Det är förmodligen sant, men likafullt tragiskt. Ett argument för att det skulle vara orättvist är att det bara skulle kunna avse dem som utsatts för vanvård under tiden 1920-1980. Det är ungefär den tid som den tidigare utredningen om Vanvård i social barnavård skulle behandla. Jag blir bara inte riktigt klok på varför ersättning inte skulle kunna betalas ut även till dem som drabbats senare? Att det finns svårigheter med att beviskraven skulle bli olika för olika delar av perioden är kanske lättare att begripa.

Samtidigt med detta upphör inte exempelvis socialdemokratiska ombudsmän att göra vad de kan för att blanda bort korten. Ombudsmannen redovisar ett exempel med en vän som utsattes för övergrepp kring 1970, men glömmer att berätta vilka som då hade ansvar för landet, och hade haft det under lång tid. Vad är det som gör att det samhälle man bygger åstadkommer sådant? Det måste vara något som fattas i bygget.

Andra bloggar om: politik, vanvård, upprättelse, Kristdemokraterna, Maria Larsson

Hemsmidda definitioner

I en artikel som DN i sista stund lyfte ut, men SvD och Dagen valde att publicera, skrev Marcus Birro om aborter, bland annat utifrån den senaste tidens debatt om behandlingen av sent aborterade foster, och utmanade socialminister Göran Hägglund (kd).
I måndags fick han svar på tal av Mattias Irving från Seglora smedja, en tankesmedja som drivs av två präster i Svenska Kyrkan. Irving måste ha fått bra fart i ässjan, för han lyckas få till flera märkliga tingestar. Utifrån en organisation som vill driva debatt om tro, kultur och samhälle på kristen grund väljer han att kritisera Birro för att vilja låta missriktade känslor styra lagstiftningen. Irvings egna känslor är förmodligen inte missriktade, men det är just därför intressant att se vilka eufemismer han väljer att använda i sin artikel.
Mattias Irving har lärt sig en del av "medicinsk expertis", som han uttrycker det. Bland annat tar han upp att hjärnan inte är färdigutvecklad, och att fostret inte har en jagupplevelse. Han har säkert i allt väsentligt förstått sakernas tillstånd korrekt. Hjärnan är färdigutvecklad någonstans i tjugoårsåldern (det är bland annat därför vi har åldersgränser för att få köpa och dricka alkohol), och barnet utveckar känslan av ett eget själv under det första halvåret efter födelsen.
Det riktigt revolutionerande som Irving åstadkommer är dock hans upptäckt eller uppfinnande av en ny kategori, mellan liv och död. Han vänder sig emot beskrivningen av att en del foster efter sena aborter skulle vara levande. Om de inte är levande, vad är de då? Döda? Hur är det med definitionerna?
En annan uppseendeväckande synpunkt, när man debatterar tro, kultur och samhälle på kristen grund, är att Irving angriper "abortmotståndarna" (dit han uppenbarligen räknar Birro) för att måla upp "bilder av små älskvärda personer". Hans retorik syftar uppenbarligen till att hävda att det är en falsk bild. Hur tänker han då? Jag skulle önska att han fördjupade resonemanget och förklarade, på kristen grund, skälen för att de inte skulle vara älskvärda.
Tills vidare håller jag mig nog hellre till resonemangen i Birros avslutande replik.

Andra bloggar om: politik, abort, Marcus Birro, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Mattias Irving

Trött ledarsida

I dagens nummer av Helsingborgs Dagblad (HD) skriver tidningen om Kristdemokraterna, utifrån bland annat Ekots lördagsintervju med Göran Hägglund. Ledaren gör stor sak av att vårdnadsbidraget skulle vara "föråldrat", och anför som argument för den synen att det är få som utnyttjar bidraget. I nästa stycke vänder man sig sedan emot Göran Hägglunds tanke om att utvecka vårdnadsbidraget till en barnomsorgspeng, eftersom en sådan skulle "slå mot jämställdhet och mot förskolan". Så var det alltså inte åldern på förslaget som egentligen var problemet, utan att det inte passar in i den politiska styrning som ledarskribenten vill ha. Syftet med vårdnadsbidraget har varit, och är, att ge familjerna större makt över hur det samhälleliga stödet till barnomsorgen används. En barnomsorgspeng skulle snarast vara att fortsätta på den vägen. HD:s ledarsida verkar vilja att alla rättar in sig i samma mall, och fokuserar på vad som gagnar förskolan. Fokus på systemet, inte på dem som brukar systemet.

I avslutningen på ledaren efterlyses en modernare syn på balansen mellan arbete, familj och fritid. Det tror jag är en klok efterlysning. Däremot tvivlar jag på HD:s recept, med mer av uppifrånstyrning och att alla ska passa in i samma mall, som lösning på den knepiga ekvationen.

Andra bloggar om: politik, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, barnomsorg, vårdnadsbidrag

Rödgrön panik?

Idag avgörs det vilka som ska styra i Sverige den kommande fyraårsperioden. Efter att tidigare ha legat ganska risigt till, har alliansen repat sig, och leder opinionsmätningarna sedan ett tag. Frågan är om det räcker till egen majoritet, eller om det ska bli ett annat och komplicerat läge? Inför detta läge tycks de rödgröna ha drabbats av panik. Som väntat har de drivit kampanj in i det sista, och det är förstås helt i sin ordning. Däremot retar det mig att de inte kan låta valdagen vara fri från propaganda. Det hade räckt att uppmana väljarna att gå och rösta, men istället ställer sig deras företrädare inne på gården till vallokalen och delar ut sina flygblad. Dåligt.

Har du inte varit och röstat än? Gör det!

Andra bloggar om: politik, val 2010, alliansen, rödgröna, Kristdemokraterna

Desperat rödgrön spurt

Mona & co samlade idag "ett par hundra" kamrater i Kungsträdgården i Stockholm, i ett försök att elda sina trupper till en sista kraftansträngning. Hon till och med vädjar till väljarna att ändra sig och rösta på hennes koalition. När det är mycket folk i Kungsträdgården är det väl åtminstone 10-15.000, så jag tror att jag förstår om de rödgröna är både trötta och något desperata.

Alliansen å sin sida tycks ha gott självförtroende, och behåller ett försprång till de rödgröna.

Ikväll har jag njutit av god mat och dryck tillsammans med hustrun (barnen är på hajk, resp. hos kompisar), men imorgon är det dags att ge det sista krutet i valrörelsen. Se till att gå och rösta! Om du röstat fel tidigare kan du rätta till det i din vallokal. Med tillräckligt många röster kan Göran Hägglund bli vice statsminister!

Andra bloggar om: politik, val 2010, alliansen, Mona Sahlin, rödgröna, Kristdemokraterna, Göran Hägglund

Imponerande lagspel

Debatten i TV4 ikväll visade på ett imponerande lagspel av alliansen. Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Jan Björklund lyckades föra ett offensivt spel med gott om korta passningar sinsemellan. Det märktes att det är ett samspelat lag, som tycker om att arbeta tillsammans. Sakpolitiskt lyfte debattörerna fram kända områden som jobb, integration och utbildning, men kom väl inte direkt med några nyheter i den delen. Den viktigaste slutsatsen av utfrågningen tycker jag var att de fyra lyckades visa upp ett väl fungerande samarbetet.

Andra bloggar om: politik, val 2010, alliansen, Kristdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet

Ohly går på pumpen

Vänsterledaren Lars Ohly talar klarspråk när han förklarar hur den tvångsdelade föräldraförsäkringen är tänkt att fungera i ett rödgrönt Sverige. Mammorna ska ta fram bröstpumpen, och på så vis se till att barnen inte är ett förvärvshinder. Efterhand tycks han ha insett att det inte var så värst begåvat uttryckt, men han har ändå lyckats visa hur han och hans parti ser på barn och familjer; det är företeelser som får finna sig i att politiker styr och ställer med dem efter behag.

I den här frågan har vänstern och Kristdemokraterna diametralt motsatta åsikter. Kristdemokrati innebär att familjen, i det här fallet, själv ska få möjlighet att besluta om det som berör den. Hur föräldraförsäkringen fördelas mellan föräldrarna avgörs bättre vid deras eget köksbord än av någon socialistisk politbyrå.

Andra bloggar om: val, politik, familj, Kristdemokraterna, vänsterpartiet, Lars Ohly

Välvilligt men feltänkt

Désirée Pethrus Engström (kd) har uttalat sig om "kyrkopolitikernas" situation, och kräver att de ska ha rätt till ledighet för sina sammanträden. Hon säger att "Kyrkopolitiska uppdrag måste, precis som andra politiska uppdrag, medge rätt till ledighet. Vi kan inte skilja på olika offentliga uppdrag". Det är en välvillig men felaktig omsorg om Svenska Kyrkan, tror jag.

För det första är det inte politik det handlar om (borde i vart fall inte vara). Svenska kyrkan skulle slippa vara statskyrka, beslöts det för några år sedan. Ett stort problem är just att de politiska partierna (s, c, m och sd) inte vågar låta kyrkan styra sig själv, utan känner sig kallade att lägga sig i sådant de faktiskt inte begriper. Hur ställer sig dessa partier till frågan om Jesu gudom, för att bara ta en av de mest grundläggande sakerna? Om de inte har en åsikt om det, vad har de då i kyrkans ledning att göra? Ett lite mindre men likafullt problem, är de nomineringsgrupper som finner sin identitet i de övriga sekulära partierna även om de i sig är fristående organisationer. Hur kan man finna grund för sin ledning av en kristen församling i en ideologi som är utformad för att styra samhället?

För det andra är jag övertygad om att vi visst måste skilja på olika uppdrag. Det finns många värdefulla insatser som görs i olika kyrkor, samfund och andra organisationer. Jag sitter till exempel i distriktsstyrelsen för Svenska Missionskyrkan i Södra Götaland. Jag kan dock inte se att det skulle vara rimligt att lagstifta om att var och en som är invald i en styrelse ska ha rätt att vara ledig fördenskull. Désirées förslag är jag rädd bidrar till att bevara den felaktiga uppfattningen att Svenska kyrkan trots allt är en statskyrka.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, kyrkopolitik, politik, Kristdemokraterna, kristendom

Det går framåt!

Nästan överallt, utom just på denna blogg, händer det mycket. USA får ny president, Örestrand får ny pionjärpastor och på Friskis&Svettis gym i Helsingborg verkar det finnas intresse för att göra anläggningen mer "Crossfit-friendly". Ikväll, strax före mitt eget träningspass, hade jag ett ganska långt och mycket trevligt samtal med gymsamordnaren som lät förstå just det. Jag ska nog inte avslöja för mycket här, men förhoppningsvis kommer man med tiden att se en del förbättringar! Kan jag medverka till det så är det bara kul. Dagens pass bestod av frivändningar med skivstång, i kombination med dips i ringar. Några ringar finns inte (än) så de fick ersättas med tre gånger så många dips på en vanlig ställning. Det finns som alltid stort utrymme för förbättringar. Hos mig alltså.

Imorgon drar jag tillsammans med några partikamrater från staden upp till Örebro, och Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar. Årets största samling för kristdemokratiska politiker, med runt tusen deltagare. Det blir första gången på ganska många år som jag får tillfälle att delta i arrangemanget, och jag ser fram emot det! Kanske blir det någon bloggpost därifrån också.

Andra bloggar om: Friskis, gym, Kristdemokraterna

Pompös Persson

Idag har centerns ungdomförbund demonstrerat i Jönköping, i anslutning till sin förbundsstämma. Somliga verkar inte tåla att människor ger uttryck för sina åsikter, utan känner sig tvungna att sätta stopp för det rent fysiskt.

Andra, som socialdemokraternas Peter Persson (se på videoklippet), tål inte heller att andra för fram sin åsikt. Jag får lite Orwell-känsla av den mannens uttalande. Alla människors åsikter är lika mycket värda, men en del är mer lika än andra, liksom... Idag ska tydligen bara vänsteråsikter få framföras. Dessutom gör han sig lustig över att centerungdomarna bara var ett drygt hundratal, och kallar det för "magplask". Då undrar jag vad han tycker om sina egna partikamrater i Uppsala. Där arrangerade Kristdemokraterna en demonstration på temat "Trygga familjer - vinst för Sverige", och samlade 545 deltagare. Det socialdemokratiska tåget var hundra personer färre. Var det också ett magplask?

Läs även andra bloggares åsikter om CUF, socialdemokraterna, Kristdemokraterna, politik, familj, demokrati, Jönköping, Uppsala

Rörande omsorg

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Göte Wahlström har tagit för vana att visa sin omsorg om Kristdemokraterna, särskilt denna sommar. I dagens nummer av Vetlanda-Posten (nej, den tidningen har inte insett vilken tid vi lever i) skriver han tillsynes bekymrat om partiets läge nära de fyra procenten. Idéerna växer tydligen bra i rötmånaden.

Det Göte Wahlström kallar slitningar, fraktioner och hårda ord brukar vi andra kalla för öppen debatt och ett samtal med högt i tak. I hans eget parti lär det också finnas en del som inte alltid tycker exakt likadant, fast i det fallet gäller det ju att rätta in sig i laget innan det når offentligheten. Det kan kanske förklara att det så ofta blir ett budskap före valen och en helt annan verklighet efter, i de fall socialdemokraterna lyckats få en majoritet att ställa upp för deras kandidater och understödjare.

De "traditionella folkrörelsevärderingar" som Göte talar om tarvar nog en del förtydliganden. Är det arbetarrörelsens, frikyrkorörelsens eller nykterhetsrörelsens värderingar han syftar på, eller någon annan mer nytillkommen? Om vi som exempel tar nykterhetsrörelsen så tror jag nog att Kristdemokraterna ligger närmare än vad Götes parti gör, som vill driva en skattesänkarlinje som borde göra en del gamla moderater mörkblå av avund. Åsiktsgemenskapen mellan socialdemokrater och moderater är även i denna fråga ofta ganska stor, även om moderaterna på senare tid tycks ha börjat lägga större vikt vid folkhälsoaspekterna; det är bättre att sänka skatter för att få folk i arbete än för att få dem att supa, fritt efter Anders Borg.

Om bara Göte och hans partikamrater ser till att presentera vad de själva egentligen vill göra för att få ett bättre resultat än det moras av arbetslöshet som de senast lämnade efter sig, så klarar nog vi kristdemokrater av att föra vår debatt om vårt partis utveckling.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Anders Borg, politik

Sjuka barn och stressade föräldrar

Folkpartiet föreslår att ersättning för vård av barn ska kunna utgå till fler än idag. Exempelvis tänker de sig att studenter eller pensionärer ska kunna ha "VAB" som extraknäck eller mer reguljärt arbete. Vad ska man tänka om det? Är det ett sätt att hjälpa föräldrar och barn att få livspusslet att gå ihop, eller ger det bara ytterligare fart till ekorrhjulet? Jag är inte alldeles säker på att förslaget i första hand utgår från barnperspektivet, det tycks vara andra problem som det i första hand löser. Å andra sidan kan man resonera som Göran Hägglund, föräldrarna har omdöme att hantera detta och utökad frihet för föräldrarna själva är bra. Jag hoppas att han har rätt, och att förslaget inte bara blir en skenbar frihet.

Andra bloggar om: folkpartiet, kristdemokraterna, politik, barn, föräldrar, Göran Hägglund

Vad händer, egentligen?

Kristdemokraterna har riksting i Sundsvall. En del om vad som händer kan man läsa i SvD eller DN. Men den som verkligen vill veta gör bäst i att titta bakom kulisserna! Snabbare uppdatering och mer oväntade vinklar!

Andra bloggar om: Kristdemokraterna, riksting

Jag håller med Bengt Silfverstrand!

Snacka om nyhet! Jag vet inte vem som blir mest förvånad, men förmodligen är det jag själv: jag håller faktiskt med Bengt Silferstrand fullt ut i en fråga. Den gode Bengt kan möjligen få vissa problem med sin partiordförande Mona "allt som Kristdemokraterna är för är det en god regel att vara emot" Sahlin, men det kan han säkert hantera på ett eller annat sätt. Det finns ju alltid partipiska, eller att rätta in sig i laget kanske passar bättre...

Den som inte orkat titta på länken till Bengts blogg upplyses härmed att den handlar om alkoholpolitik, och det dumma i att tro att situationen i landet skulle bli bättre med Kent Härstedts lösning att kraftigt sänka skatten på starksprit. Jo, nog skulle det dämpa privatimporten, men problemet är inte i sig att folk importerar alkohol, problemet är att folk dricker för mycket alkohol. Med sänkt skatt kommer konsumtionen snarast att öka. Det är lika effektivt som att försöka släcka eld med bensin.

Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Kristdemokraterna, alkoholpolitik, skatter