Var ska man börja?

Den ganska nytillträdda regeringen gör att man blir alldeles matt. Pinsamhet staplas på pinsamhet, blunder följer efter blunder. I både stora och små frågor tar man sig för pannan och undrar hur väljarna egentligen tänkte i september? Var det verkligen detta de ville ha, som röstade på regeringspartierna?

Störst och viktigast idag är att regeringen lyckats irritera Israel så till den grad att de överväger att nedgradera sina diplomatiska relationer med oss. I ett första läge kallar de hem sin ambassadör. Orsaken är förstås regeringens beslut att erkänna den palestinska staten, något oklart dock hur den exakt ser ut och vilken kontroll vilken regering har över detta oklara territorium. Detta beslut ser jag inte tjänar varken svenska intressen eller fredsprocessen i Mellanöstern. Det innebär också att EU:s röst blir mer sprucken, vilket är negativt i sig.

Utbildningsministern har lagt ut en hälsning till landets lärare, och därmed lyckats reta upp många av dem som upplevt sig klappade på huvudet. Ministern säger sig lova att hålla ideologin utanför klassrummet, men med tanke på den uppgörelse som regeringen gjort med vänsterpartiet så lär ideologin åtminstone ha avgörande betydelse för vilka klassrum som eleverna kommer att få möjlighet att komma till.

Vice statsministern och hennes bekymmer med färger, drivmedel och medarbetare ska vi bara inte tala om.

Vi har i alla fall en någorlunda sansad försvarsminister verkar det, även om han är onödigt skeptisk till de tydliga behov som utredningen om försvarspolitiskt samarbete pekar på.

Hemsmidda definitioner

I en artikel som DN i sista stund lyfte ut, men SvD och Dagen valde att publicera, skrev Marcus Birro om aborter, bland annat utifrån den senaste tidens debatt om behandlingen av sent aborterade foster, och utmanade socialminister Göran Hägglund (kd).
I måndags fick han svar på tal av Mattias Irving från Seglora smedja, en tankesmedja som drivs av två präster i Svenska Kyrkan. Irving måste ha fått bra fart i ässjan, för han lyckas få till flera märkliga tingestar. Utifrån en organisation som vill driva debatt om tro, kultur och samhälle på kristen grund väljer han att kritisera Birro för att vilja låta missriktade känslor styra lagstiftningen. Irvings egna känslor är förmodligen inte missriktade, men det är just därför intressant att se vilka eufemismer han väljer att använda i sin artikel.
Mattias Irving har lärt sig en del av "medicinsk expertis", som han uttrycker det. Bland annat tar han upp att hjärnan inte är färdigutvecklad, och att fostret inte har en jagupplevelse. Han har säkert i allt väsentligt förstått sakernas tillstånd korrekt. Hjärnan är färdigutvecklad någonstans i tjugoårsåldern (det är bland annat därför vi har åldersgränser för att få köpa och dricka alkohol), och barnet utveckar känslan av ett eget själv under det första halvåret efter födelsen.
Det riktigt revolutionerande som Irving åstadkommer är dock hans upptäckt eller uppfinnande av en ny kategori, mellan liv och död. Han vänder sig emot beskrivningen av att en del foster efter sena aborter skulle vara levande. Om de inte är levande, vad är de då? Döda? Hur är det med definitionerna?
En annan uppseendeväckande synpunkt, när man debatterar tro, kultur och samhälle på kristen grund, är att Irving angriper "abortmotståndarna" (dit han uppenbarligen räknar Birro) för att måla upp "bilder av små älskvärda personer". Hans retorik syftar uppenbarligen till att hävda att det är en falsk bild. Hur tänker han då? Jag skulle önska att han fördjupade resonemanget och förklarade, på kristen grund, skälen för att de inte skulle vara älskvärda.
Tills vidare håller jag mig nog hellre till resonemangen i Birros avslutande replik.

Andra bloggar om: politik, abort, Marcus Birro, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Mattias Irving

Trött ledarsida

I dagens nummer av Helsingborgs Dagblad (HD) skriver tidningen om Kristdemokraterna, utifrån bland annat Ekots lördagsintervju med Göran Hägglund. Ledaren gör stor sak av att vårdnadsbidraget skulle vara "föråldrat", och anför som argument för den synen att det är få som utnyttjar bidraget. I nästa stycke vänder man sig sedan emot Göran Hägglunds tanke om att utvecka vårdnadsbidraget till en barnomsorgspeng, eftersom en sådan skulle "slå mot jämställdhet och mot förskolan". Så var det alltså inte åldern på förslaget som egentligen var problemet, utan att det inte passar in i den politiska styrning som ledarskribenten vill ha. Syftet med vårdnadsbidraget har varit, och är, att ge familjerna större makt över hur det samhälleliga stödet till barnomsorgen används. En barnomsorgspeng skulle snarast vara att fortsätta på den vägen. HD:s ledarsida verkar vilja att alla rättar in sig i samma mall, och fokuserar på vad som gagnar förskolan. Fokus på systemet, inte på dem som brukar systemet.

I avslutningen på ledaren efterlyses en modernare syn på balansen mellan arbete, familj och fritid. Det tror jag är en klok efterlysning. Däremot tvivlar jag på HD:s recept, med mer av uppifrånstyrning och att alla ska passa in i samma mall, som lösning på den knepiga ekvationen.

Andra bloggar om: politik, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, barnomsorg, vårdnadsbidrag

Desperat rödgrön spurt

Mona & co samlade idag "ett par hundra" kamrater i Kungsträdgården i Stockholm, i ett försök att elda sina trupper till en sista kraftansträngning. Hon till och med vädjar till väljarna att ändra sig och rösta på hennes koalition. När det är mycket folk i Kungsträdgården är det väl åtminstone 10-15.000, så jag tror att jag förstår om de rödgröna är både trötta och något desperata.

Alliansen å sin sida tycks ha gott självförtroende, och behåller ett försprång till de rödgröna.

Ikväll har jag njutit av god mat och dryck tillsammans med hustrun (barnen är på hajk, resp. hos kompisar), men imorgon är det dags att ge det sista krutet i valrörelsen. Se till att gå och rösta! Om du röstat fel tidigare kan du rätta till det i din vallokal. Med tillräckligt många röster kan Göran Hägglund bli vice statsminister!

Andra bloggar om: politik, val 2010, alliansen, Mona Sahlin, rödgröna, Kristdemokraterna, Göran Hägglund

Sjuka barn och stressade föräldrar

Folkpartiet föreslår att ersättning för vård av barn ska kunna utgå till fler än idag. Exempelvis tänker de sig att studenter eller pensionärer ska kunna ha "VAB" som extraknäck eller mer reguljärt arbete. Vad ska man tänka om det? Är det ett sätt att hjälpa föräldrar och barn att få livspusslet att gå ihop, eller ger det bara ytterligare fart till ekorrhjulet? Jag är inte alldeles säker på att förslaget i första hand utgår från barnperspektivet, det tycks vara andra problem som det i första hand löser. Å andra sidan kan man resonera som Göran Hägglund, föräldrarna har omdöme att hantera detta och utökad frihet för föräldrarna själva är bra. Jag hoppas att han har rätt, och att förslaget inte bara blir en skenbar frihet.

Andra bloggar om: folkpartiet, kristdemokraterna, politik, barn, föräldrar, Göran Hägglund

Centerns prioriteringar

Centerpartiets kvinnoförbund har sitt alldeles egna sätt att prioritera inom hälso- och sjukvården. I den högaktuella frågan om utländska kvinnors möjlighet att få abort utförd i Sverige har regeringen, genom socialminister Göran Hägglund (kd), förutskickat att det skulle kunna tillåtas, mot att den som önskar få ingreppet utfört själv bekostar det. Så tycker inte centerkvinnorna. De föreslår istället att det ska vara gratis.

Så har frågan om prioritering rört sig längs nästan hela skalan. Då riksdagen för några år sedan beslutade om prioriteringar inom vården sades det att vård av andra skäl än sjukdom eller skada skulle erhålla lägst prioritet. I allmänhet kommer frågan om abort inte upp på grund av sjukdom eller skada, och sett ur den synvinkeln borde det således vara lågt prioriterat. Centerkvinnorna föreslår alltså att det istället ska prioriteras så till den grad, att svenska staten (?) ska stå för notan. Hur förklarar de det valet för dem som trott att riksdagens prioriteringsbeslut skulle styra var vården lägger sitt fokus?

Andra bloggar om: Centern, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, abortlagstiftning