Svenska frikyrkliga väljare lockas föga av SD, eller..?

Svensk frikyrklighet i meningen fristående församlingar började formas i mitten av 1800-talet. Förutom de teologiska skillnader som fanns gentemot den lutherska statskyrkan innebar det även en framväxt av demokratisk organisering, med lika rösträtt för alla medlemmar, stadgar osv. Marie Demker skriver¹ om frikyrkornas individualism, i form av tilltro till den enskilde och krav på respekt för individens erfarenheter, och ser det som centralt för att förstå den snabba omvandlingen. Sett i relation till det förhållandevis homogena samhälle som frikyrkligheten uppstod i är det inte en orimlig analys, men givet församlingarnas betoning av såväl den enskilde som gemenskapen kunde det vara relevant att tala om personalism. Företeelsen personalism hade betydelse långt innan begreppet började användas i Sverige framåt 1980-talet.

I sin artikel ”A tale of two evangelicalisms” beskriver Joel Halldorf² hur frikyrkligheten kom att i hög grad landa i ett liberalt sammanhang, för rösträtt och solidaritet men mot revolution. En förhållandevis hög andel av ledamöterna i riksdagen tillhörde olika frikyrkor.³ I samband med KDS (sedermera Kristdemokraterna) inträde på den politiska scenen accentuerades en förskjutning av de frikyrkliga väljarnas sympatier, som emellertid påbörjats redan tidigare.⁴ Magnus Hagevi menar att en viktig förklaring är frågan om social representation, i det här fallet att det för frikyrkliga väljare är viktigt att ha kristna politiker i riksdagen.

I Sverige trädde Sverigedemokraterna (SD) in på den rikspolitiska scenen på allvar genom att komma in i riksdagen 2010 med sex procents väljarstöd, detta ökade till 13% 2014 och 18% 2018. För SD är kristendomen och kyrkan, i första hand Svenska kyrkan, betydelsefulla främst för formandet av den svenska kulturen.⁵ Detta gör det intressant att se på de uppgifter som Magnus Hagevi presenterar⁶ om skillnaderna i syn på invandring mellan frikyrkomedlemmar och aktiva medlemmar i Svenska kyrkan. Det visar sig att 2014 var de aktiva i Svenska kyrkan mer positivt inställda till de ståndpunkter som ligger i linje med SD:s politik än vad frikyrkomedlemmarna var, i ett par frågor något mer positiva, i ett par frågor betydligt mer positiva. Efter den undersökningen kom ett större antal asylsökande 2015, vilket lett till att såväl flera partier som den allmänna opinionen blivit mer restriktiv till invandring och flyktingmottagande. Trots det kan man i Magnus Hagevis artikel från 2019⁷ se att de frikyrkliga väljarna inte gensvarat på SD:s lockrop i någon högre grad. Tvärtom är frikyrkliga de som är mest positiva till flyktingar och ett multikulturellt samhälle. Han noterar även att allmänheten i frikyrkobygder tenderar att ha uppfattningar i samma riktning, positiv till flyktingar och ett multikulturellt samhälle.

Vad händer nu? Tidningen Dagen gjorde i maj 2018⁸ en SIFO-undersökning där man bröt ut de kristna väljarna, och fann där ett stöd för SD på 18%, alltså i nivå med vad valresultatet senare blev. Som jämförelse fick i samma undersökning KD 10%, C 16% och L 3%. Det ska dock noteras att urvalet är begränsat, att aktiva i Svenska kyrkan och frikyrkorna redovisas tillsammans samt att de frikyrkliga i undersökningen utgör ca 20% av de kristna väljarna. Det förefaller inte självklart att något enskilt parti längre har en dominerande ställning bland de frikyrkliga väljarna, men en viss förflyttning kan skönjas från KD till C, vilket skulle kunna förklaras av flyktingpolitiken, där KD allt oftare använt en retorik som skulle kunna appellera till SD-väljare men som samtidigt kan vara avskräckande för frikyrkliga väljare.

1Marie Demker, Frikyrkan som modernismens pionjär, Tro & Liv 1/08

2Joel Halldorf, https://breakingground.us/a-tale-of-two-evangelicalisms/ läst 2021-04-30

3Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867-1911

4Magnus Hagevi, Hur röstar de kristna?, Frisinnad Tidskrift 10/1994

5Sverigedemokraternas principprogram 2019, sid 17

6Magnus Hagevi, Samhällsförändringarna bakom radikala högerpopulistiska partier, Sverige, Sverige fosterland (ant), sid 49

7Magnus Hagevi, Xenophobic Opinion, a Populist Radical Right Party, and Individuals with Different Religious Contexts in Sweden, 2019

8https://www.dagen.se/dokument/2018/05/31/stor-undersokning-sa-rostar-kristna-valjarna-i-valet-2018/ läst 2021-04-30

Påskafton

PJ Anders Linder skriver i Göteborgs-Posten på samma tema som jag tagit upp ett antal gånger, och undrar hur det kommer sig att grundlagens starka skydd för att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion inte verkar betyda mer? Förutom de allmänna resonemangen om det orimliga i att ha en åttapersoners gräns för t.ex. domkyrkor men en tio kvadratmeter per person-gräns för t.ex. Mammons tempel, så finns det alltså regler i grundlagen som ger ett betydligt starkare skydd åt religionsfriheten än åt andra fri- och rättigheter. Någon verklig innebörd borde väl ändå grundlagen ha?

Pandemi

Det har inte undgått någon att världen drabbats av en pandemi som ger Covid-19 åt dem som drabbas. Det är ett lurigt virus, som ger väldigt olika förlopp hos olika personer. Alltifrån dem som knappt märker något men sedan visar sig ha antikroppar, till dem som behöver intensivvård, eller som efter ett år fortfarande inte är helt återställda.

Regeringen har långt om länge agerat i vissa delar, men myndigheterna har i hög grad behövt sätta igång på egen hand för att något skulle hända. Numer finns det dock bl.a. en pandemilag och i övrigt ett regelverk för att begränsa smittspridningen. Det ger ibland en del förunderliga resultat, som när stora varuhus och köpcenter tillåts ta in hundratals besökare, medan t.ex. kyrkor begränsas till åtta (8) personer utöver "medverkande". Vid en kristen gudstjänst är strängt taget alla medverkande, 1 Kor 14:26, men det tror jag inte riktigt att varken regering eller myndigheter begriper.

Vad de däremot borde begripa, för det är deras ansvar att ha koll på, är hur lagstiftningen fungerar och vilka krav som ställs på den. Kraven finns bl.a. i grundlagarna, i det här fallet Regeringsformens andra kapitel, första och tjugonde paragraferna. I den första regleras vilka fri- och rättigheter som gäller, exempelvis friheten "att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion". I den tjugonde regleras vilka av fri- och rättigheterna i den första paragrafen som får begränsas genom lag. Gissa ifall religionsfriheten får begränsas? Nix. Demonstrations- och mötesfrihet, och en del andra, får begränsas men inte religionsfriheten. Gissa ifall det tagits någon hänsyn till det när pandemilagen arbetades fram? Låt mig uttrycka det så här: jag ser inga spår av det.

Det vore bra om regeringen såg till att följa grundlagen när den tar fram förslag på nya lagar.

En Oas i Kungsbacka

Jag har just återkommit från närmare en vecka på Oas-rörelsens sommarmöte i Kungsbacka, en såvitt jag kan bedöma oöverträffad möjlighet till andlig påfyllning tillsammans med kristna från många olika kyrkor och samfund. Oas-mötet fokuserar främst på det riktigt viktiga; vem Gud är, vad Gud gör, att ge tillfälle att möta Gud. Programmet består av föreläsningar, seminarier och gudstjänster, samt däremellan tillfälle att möta människor från när och fjärran. En viktig del är möjligheten att ta emot betjäning av trossyskon, genom förbön, möjlighet till bikt och annat. Det som har en synnerligen undanskymd plats på mötet är sådant som annars tenderar att ta sig stor plats; maktpolitik, revirmarkeringar och proklamationer om att "jag har minsann rätt att...".

Kyrkoherden i Kungsbacka, Joachim Holmgren, är samtidigt ordförande i Oas-rörelsen, och har lett mötet med den äran. Stort tack till honom och alla andra frivilligt arbetande för en storartad insats!

Det mest besynnerliga/knepiga som hände under veckan inträffade redan vid inledningsmötet, dit det moderata kommunalrådet i Kungsbacka, tillika ordförande i Kommunstyrelsen, inbjudits för att hälsa välkommen till kommunen. Han lyckades på ganska få minuter visa att i hans moderata förståelse av mångfald ingår det inte att det civila samhällets olika rörelser faktiskt skulle stå för något. Utan att vara konspiratorisk, men med förmågan att läsa mellan raderna, står det mycket klart att kommunalrådet var mer besvärad än glad över att Oas-mötet förlagts till hans kommun för andra året i rad. Vilken skillnad i inställning mot hans partivän och tidigare kollega i Borås, som visade ett genuint intresse. Har skillnaden något samband med den på senare tid demonstrerade moderata faiblessen för statsindividualism, där man på det hela taget bortser från det faktum att samhället är något större än staten?

Andra bloggar om: Oas, kristendom, Kungsbacka, moderat, kyrka, religion

Ekumenik eller religionsdialog?

Frågan om vad ett äktenskap är har blivit riktigt het de senaste dagarna. Den svalkades något av det amerikanska presidentvalet, som något dämpade intresset för vad statsministern hittade på just den dagen, men frågan lever utan tvekan vidare.

I Aktuellt häromdagen möttes tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och Svenska Kyrkans forskningschef Anne-Louise Eriksson för att debattera vad äktenskapet innebär och vad en förändring skulle kunna komma att betyda (Prästerik fick mig att titta på inslagen). I eftersnacket visade Eriksson en total okänslighet för andra kristnas uppfattning, och en förvånande oförmåga att problematisera sin egen syn. Hur kan en forskningschef uppträda så inskränkt? När Sandlund beskrev sin upplevelse från den församling där hon är aktiv, kände sig Eriksson hotad! Det var i vart fall vad hon sa: "Sitter du här och hotar?". Därtill kommer att Anne-Louise Eriksson går fram som en byråkratisk ångvält på ett sätt som gör mig, som kommunal nämndsekreterare i mitt vardagliga värv, mörkrädd. "Det kommer att finnas ett regelverk för det här, det är bara att följa regelverket" är hennes enkla lösning på hur man ska hantera dem som menar att Gud menar något annat med äktenskap än vad Fredrik Reinfeldt gör. Kan ingen försöka undervisa forskningschefen om skillnaden mellan demokrati och majoritetsdiktatur? Någon som läser A-kursen i statsvetenskap, eller kanske en gymnasist med samhällsinriktning? Förankring är ett annat begrepp som kunde vara värdefullt för en person med chefsansvar att vara bekant med. Då måste man våga ta reda på hur det står till i den organisation man leder, utan att förväxla "hot" med "att bli motsagd".

Svenska Kyrkan är onekligen en kyrka med stor spännvidd. Jag har tidigare skrivit om underbara dagar vid Oas-möten, vi för här i Helsingborg intressanta samtal mellan Rosengårdskyrkan och ett par församlingar från Svenska kyrkan, men det finns också dessa rikskyrkliga representanter som sprider samma slags budskap som Anne-Louise Eriksson. Tillhör de alla verkligen samma kyrka/församling? Är det samme Gud vi tillber? Tanken slår mig då och då, att med en del av Svenska kyrkan har vi ekumeniska kontakter, med andra handlar det snarare om religionsdialog.

Andra bloggar om: äktenskap, Dagen, Svenska kyrkan, Elisabeth Sandlund, religion, kristendom

En Oas för hela människan

Nu är semestern slut, och familjen har återvänt till Sundets pärla. Den senaste veckan var en riktig höjdare. Vi var på Oasrörelsens sommarmöte i Skövde, tillsammans med några tusen andra. En i verklig mening salig blandning, som bäst beskrivs av Hans Weichbrodt i hans gästblogg. Under detta möte uppstår en mängd möten, med både Gud och människor. Du som har möjlighet, missa inte att åka till Borås nästa sommar, där Oas-mötet hålls då!

Det skrevs och rapporterades lite i lokala medier kring mötet, men de stora drakarna missade tydligen helt vad som händer. DN har en gammal debattartikel från början av förra året, där två debattörer ville kasta ut alla som håller fast vid att kyrkan skulle stå för någon slags absolut sanning. SvD en ännu äldre (men läsvärd) kolumn av Göran Skytte, som förresten gästade årets Oas-möte och höll två välbesökta seminarier där han berättade om sin livsväg. Krokig men intressant. En rikstidning som har lite koll är ju däremot Dagen.

I Skövde bodde vi i en förtjusande liten stuga uppe på Billingen, tack för den Skövde turistbyrå! Där fanns också en hel rad spår att springa, mellan 1,6 och 16 km långa, för att passa alla smaker och åldrar. Jag och yngsta dottern gav oss på det kortaste tillsammans, vi hade väl en 500 meter dit och när vi var längst bort började duggregnet. Halvvägs tillbaka öppnades himlens portar mer fysiskt, och vi funderade på ifall vi var ute och sprang eller ute och simmade? Nåväl, vi kom hem den dagen med. På egen hand hann jag med ett varv på en 8-km slinga som gick på för mig hyggliga 43 minuter med ett par hundra meter till och från spåret. Alltid en början, när det nu gäller att få igång kroppen inför vad som komma skall i mars månad.

Andra bloggar om: Oasrörelsen, kristendom, religion, Skövde, Göran Skytte

Kristofober i Sverige?

Bitte Assarmo skriver i dagens SvD om kristofobin i Sverige, dvs. den paniska rädsla för i stort sett allt vad kristendom heter som dyker upp allt oftare. Det senaste exemplet var väl Scandic-kedjans infall att dra in de biblar som funnits på hotellrummen, i avsikt att ge ett bredare utbud av religioner tillfälle att komma till tals?! Nu förväntas man ta sig ner till receptionen om man vill ta del av den Heliga Skrift, men porrfilmer finns på ett par knapptrycks avstånd på rummet.

Assarmo tar upp ett par exempel med socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker, men jag är övertygad om att företeelsen förekommer i mycket bredare kretsar än så. Är det inte något slags postmodernt paradigm att det inte får finnas en sanning, utan att istället det som är sant för mig inte nödvändigtvis behöver vara det för dig? (Ännu ett bevis för att Tage Danielsson slog huvudet på spiken i sin Sannolikhetsmonolog.) Det påverkar förstås synen på exempelvis kristendomen, som faktist påstår sig vara sann. Jesus själv sa att: "Jag är vägen, sanningen och livet", notera singularis-formerna. Sådana anspråk är tydligen lika stötande för 2000-talet som de var för hans samtid.

Jag tror att det snarare är frånvaron av fasta övertygelser som är riskabel. När man inte förstår vilken vikt andra människor lägger vid sin tro eller övertygelse, är det svårt att möta och respektera dem. Istället läggs grunden till osäkerhet, misstro och onödiga konflikter. Den som själv har en fast och trygg förankring blir inte lika nervös vid mötet med exempelvis en troende från en annan religion, utan har istället förutsättningar att föra ett respektfyllt samtal i sak.

Någon liten tröst kan man kanske finna i det faktum att skolminister Jan Björklund (fp) tycks vara på väg att göra något åt den alarmerande kunskapsbristen i landet. Kunskaper kan ge insikter, och insikter kan leda till förståelse för de större sammanhangen.

Andra bloggar om: religion, kristendom, Jan Björklund, Jesus

Scandic sänker sin standard

Från SR:s P1-morgon kunde man idag lära sig att hotellkedjan Scandic kommer att dra in de Nya Testamenten som Gideoniterna hittills ställt till hotellgästernas förfogande.

Scandic är en hotellkedja som hävdar att "Alla våra värderingar och de beslut som fattas inom Scandic grundar sig på nordiskt sunt förnuft." Tro det. Vilka värden och värderingar ligger då till grund för detta "nordiskt sunt förnuft"? De senaste tusen åren eller så har den kristna tron utgjort en fundamental del av de nordiska samhällena. Den kristna tron har självfallet sin grund i vad som berättas i Bibeln, främst Nya Testamentet. Uppenbarligen vill dock inte Scandic att dessa värden ska få en alltför framträdande plats på deras hotell. Jag vet inte om förändringen har att göra med det faktum att Scandic för någon månad sedan såldes av Hilton till riskkapitalkoncernen EQT? Måhända hade Hilton större känsla för vad som är gångbart och uppskattat i ett mer globalt perspektiv.

Det är inte så väldigt ofta jag bor på hotell, nuförtiden, men då jag var en mer frekvent gäst bodde jag ofta på just Scandic. Så pass ofta att jag lyckades komma upp i nivå i deras bonusprogram. Med det nu fattade beslutet minskar dock risken för att de ska behöva dras med mig som gäst ganska radikalt. Det intryck jag får är inte av sunt förnuft, utan av ängslig politisk korrekthet och vilsenhet kring de stora livsfrågorna.

Andra bloggar om: Scandic, religion, kristendom, Gideoniterna, EQT

Vem ska styra?

I SvT:s Existens ikväll diskuterades statsbidrag till religiösa organisationer. Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (v), argumenterade för att staten minsann inte borde ge bidrag till organisationer som har andra åsikter än de som staten själv står för. Men vänta, är inte det att spänna vagnen före hästen? Är det inte de rörelser av olika slag som finns i samhället som ska bilda opinion, och den opinionen ska påverka medborgarnas val av vilka som sitter i parlamentet, och så småningom den politik som förs och de beslut som fattas?

Fast just det, det är ju bara i demokratier, där folket tillåts styra, som det är på det viset. Tänkte inte på det.

Dinamarcas resonemang bygger på att staten ska, eller åtminstone får, styra vad folkrörelser ska tycka och göra. Går det inte med morötter så blir det piska.

Jag tycker att hon är helt fel ute, men så tror jag också att organisationsliv och folkrörelser har ett värde i sig, inte bara som utförare av statens vilja. Statens ansvar är att stödja och ge förutsättningar.

Andra bloggar om: demokrati, religion, vänsterpartiet