Var ska man börja?

Den ganska nytillträdda regeringen gör att man blir alldeles matt. Pinsamhet staplas på pinsamhet, blunder följer efter blunder. I både stora och små frågor tar man sig för pannan och undrar hur väljarna egentligen tänkte i september? Var det verkligen detta de ville ha, som röstade på regeringspartierna?

Störst och viktigast idag är att regeringen lyckats irritera Israel så till den grad att de överväger att nedgradera sina diplomatiska relationer med oss. I ett första läge kallar de hem sin ambassadör. Orsaken är förstås regeringens beslut att erkänna den palestinska staten, något oklart dock hur den exakt ser ut och vilken kontroll vilken regering har över detta oklara territorium. Detta beslut ser jag inte tjänar varken svenska intressen eller fredsprocessen i Mellanöstern. Det innebär också att EU:s röst blir mer sprucken, vilket är negativt i sig.

Utbildningsministern har lagt ut en hälsning till landets lärare, och därmed lyckats reta upp många av dem som upplevt sig klappade på huvudet. Ministern säger sig lova att hålla ideologin utanför klassrummet, men med tanke på den uppgörelse som regeringen gjort med vänsterpartiet så lär ideologin åtminstone ha avgörande betydelse för vilka klassrum som eleverna kommer att få möjlighet att komma till.

Vice statsministern och hennes bekymmer med färger, drivmedel och medarbetare ska vi bara inte tala om.

Vi har i alla fall en någorlunda sansad försvarsminister verkar det, även om han är onödigt skeptisk till de tydliga behov som utredningen om försvarspolitiskt samarbete pekar på.

Sverige är större än Stockholm

Den nytillträdda regeringen fortsätter att i en rasande takt komma med uttalanden och förslag som får omgivningen att häpna. Ibland över innehållet, ibland över bristen på innehåll. Ett förslag som nu förs fram är att åter införa fria entréer på statliga muséer. Med reformen vill kulturministern minska delaktighetsklyftorna, och för att åstadkomma det satsar staten således 80 miljoner kronor på i första hand Östermalm med närområden i Stockholm, där de flesta av dessa muséer är belägna. En knapp handfull av dem ligger utanför huvudstaden, det blir alltså snarast så att delaktighetsklyftan ökar mellan dem som bor i eller kan besöka Stockholm, och resten av landets befolkning. Kontraproduktiv politik, i den delen. Därtill visar regeringen fortsatt ringa förståelse för andra än offentliga institutioner, som försöker driva verksamhet som ska stå på egna ben. Privata muséer och liknande utsätts för en omöjlig konkurrenssituation, när de ska möta de statliga kollegornas fria tillgång till entrépengar från statskassan.

Oförstående Nuder

Pär Nuder kan inte ha det lätt. Hans parti tycks i princip ha förstått att frågan om fastighetsskatten ledde till att han inte längre är finansminister, men han själv förstår inte alls varför den gjorde det.

I en artikel på SvD Brännpunkt redogör han först för hur misslyckad den socialdemokratiska bostadspolitiken varit som inte lyckats få tillräckligt med bostäder att byggas till överkomliga priser, för att sedan fortsätta att måla på den bild av rika fastighetsägare i kustbanden som är en förutsättning för den socialdemokratiska retoriken. Han begriper inte att det är hans egen politik som är motorn i den segregation som pågått intill dess att fastighetsskatten nu kommer att avskaffas. De som sedan tidigare haft en fastighet i ett numer attraktivt område har fått det allt svårare att kunna bo kvar, och har till slut riskerat att tvingas flytta till ett område med lägre priser. Så har den socialdemokratiska överheten sett till att folk håller sig på sin plats, dvs. tillsammans med dem som är ungefär likadana i ekonomiskt hänseende.

Den tidigare finansministern (s) förfärar sig också över att de som faktiskt både bor i högt värderade fastigheter och dessutom har gott om pengar, tjänar bra på reformen. Han tycker att "Detta är utmanande". Det ligger en del i den kritiken, men jag tror att effekten är ofrånkomlig. Saken är bara den, att när den framförs av Pär Nuder så klingar den falskt. Den regering han ingick i valde att sänka förmögenhetsskatten för ett antal av de allra rikaste miljardärerna, men behöll den för resten av befolkningen. Att den socialdemokratiska överheten valde att gynna den ekonomiskt mest priviligierade gruppen i riket framför resten av befolkningen, det om något var utmanande. Väljarna kände till även det agerandet, och handlade därefter.

Slutligen tar Pär Nuder chansen att än en gång beklaga sig över den stora grupp som nu bor i hus, och som han tror kommer att sätta sig fast i dem under lång tid framöver. Häromåret kallade han den gruppen för "köttberget". Nu handlar det om att de inte skulle tycka sig ha råd att byta bostad, eftersom de tvingas betala en högre reavinstskatt om de säljer sin bostad med förtjänst. Det har Nuder tydligen stor förståelse för, men han förstår inte att det är långt svårare att betala hans fastighetsskatt med pengar som sitter fast i huset än att betala reavinstskatt med pengar som är likvida på ett konto. Det borde man kunna begära att en f.d. finansminister skulle begripa.

Andra bloggar om: fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, regeringen, socialdemokraterna, Pär Nuder, alliansen