Semestra i Helsingborg?

 

 

 Attefallshus byggt 2019 att hyra under sommaren!

Svenska frikyrkliga väljare lockas föga av SD, eller..?

Svensk frikyrklighet i meningen fristående församlingar började formas i mitten av 1800-talet. Förutom de teologiska skillnader som fanns gentemot den lutherska statskyrkan innebar det även en framväxt av demokratisk organisering, med lika rösträtt för alla medlemmar, stadgar osv. Marie Demker skriver¹ om frikyrkornas individualism, i form av tilltro till den enskilde och krav på respekt för individens erfarenheter, och ser det som centralt för att förstå den snabba omvandlingen. Sett i relation till det förhållandevis homogena samhälle som frikyrkligheten uppstod i är det inte en orimlig analys, men givet församlingarnas betoning av såväl den enskilde som gemenskapen kunde det vara relevant att tala om personalism. Företeelsen personalism hade betydelse långt innan begreppet började användas i Sverige framåt 1980-talet.

I sin artikel ”A tale of two evangelicalisms” beskriver Joel Halldorf² hur frikyrkligheten kom att i hög grad landa i ett liberalt sammanhang, för rösträtt och solidaritet men mot revolution. En förhållandevis hög andel av ledamöterna i riksdagen tillhörde olika frikyrkor.³ I samband med KDS (sedermera Kristdemokraterna) inträde på den politiska scenen accentuerades en förskjutning av de frikyrkliga väljarnas sympatier, som emellertid påbörjats redan tidigare.⁴ Magnus Hagevi menar att en viktig förklaring är frågan om social representation, i det här fallet att det för frikyrkliga väljare är viktigt att ha kristna politiker i riksdagen.

I Sverige trädde Sverigedemokraterna (SD) in på den rikspolitiska scenen på allvar genom att komma in i riksdagen 2010 med sex procents väljarstöd, detta ökade till 13% 2014 och 18% 2018. För SD är kristendomen och kyrkan, i första hand Svenska kyrkan, betydelsefulla främst för formandet av den svenska kulturen.⁵ Detta gör det intressant att se på de uppgifter som Magnus Hagevi presenterar⁶ om skillnaderna i syn på invandring mellan frikyrkomedlemmar och aktiva medlemmar i Svenska kyrkan. Det visar sig att 2014 var de aktiva i Svenska kyrkan mer positivt inställda till de ståndpunkter som ligger i linje med SD:s politik än vad frikyrkomedlemmarna var, i ett par frågor något mer positiva, i ett par frågor betydligt mer positiva. Efter den undersökningen kom ett större antal asylsökande 2015, vilket lett till att såväl flera partier som den allmänna opinionen blivit mer restriktiv till invandring och flyktingmottagande. Trots det kan man i Magnus Hagevis artikel från 2019⁷ se att de frikyrkliga väljarna inte gensvarat på SD:s lockrop i någon högre grad. Tvärtom är frikyrkliga de som är mest positiva till flyktingar och ett multikulturellt samhälle. Han noterar även att allmänheten i frikyrkobygder tenderar att ha uppfattningar i samma riktning, positiv till flyktingar och ett multikulturellt samhälle.

Vad händer nu? Tidningen Dagen gjorde i maj 2018⁸ en SIFO-undersökning där man bröt ut de kristna väljarna, och fann där ett stöd för SD på 18%, alltså i nivå med vad valresultatet senare blev. Som jämförelse fick i samma undersökning KD 10%, C 16% och L 3%. Det ska dock noteras att urvalet är begränsat, att aktiva i Svenska kyrkan och frikyrkorna redovisas tillsammans samt att de frikyrkliga i undersökningen utgör ca 20% av de kristna väljarna. Det förefaller inte självklart att något enskilt parti längre har en dominerande ställning bland de frikyrkliga väljarna, men en viss förflyttning kan skönjas från KD till C, vilket skulle kunna förklaras av flyktingpolitiken, där KD allt oftare använt en retorik som skulle kunna appellera till SD-väljare men som samtidigt kan vara avskräckande för frikyrkliga väljare.

1Marie Demker, Frikyrkan som modernismens pionjär, Tro & Liv 1/08

2Joel Halldorf, https://breakingground.us/a-tale-of-two-evangelicalisms/ läst 2021-04-30

3Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867-1911

4Magnus Hagevi, Hur röstar de kristna?, Frisinnad Tidskrift 10/1994

5Sverigedemokraternas principprogram 2019, sid 17

6Magnus Hagevi, Samhällsförändringarna bakom radikala högerpopulistiska partier, Sverige, Sverige fosterland (ant), sid 49

7Magnus Hagevi, Xenophobic Opinion, a Populist Radical Right Party, and Individuals with Different Religious Contexts in Sweden, 2019

8https://www.dagen.se/dokument/2018/05/31/stor-undersokning-sa-rostar-kristna-valjarna-i-valet-2018/ läst 2021-04-30

Kinesiska bufflar

Ingen kan ensam stå upp mot jättediktaturen Kina. Men tillsammans måste vi stå upp för alla de som diktaturen försöker tysta genom mer eller mindre förtäckta hot.

Utvecklingen i Kina går åt helt fel håll - snaran dras åt runt Hongkong och Taiwan och förtryck, förföljelse (möjligen folkmord) pågår mot uigurer i Xinjiangprovinsen. Den fria världen måste protestera och fortsätta protestera!

Det enda roliga i historien är att den kinesiska ambassaden är så angelägen om att skrämmas, att den snubblar och lyckas förklara att Taiwan inte är en del av Kina, vilket samma ambassad annars brukar vara synnerligen noga med att hävda att det skulle vara.

För övrigt påminner mig ambassadens inlägg om att det är dags att köpa något gott australiensiskt vin till kvällen! #standwithaustralia

 

Att leda i en kyrka

Det skrivs på flera håll att den tidigare centerpartistiske EU-parlamentarikern Fredrick Federley vill "betala tillbaka" som tack för stödet han fått från Svenska kyrkan i samband med att han slutade som politiker. Det är väl utmärkt att engagera sig i en församling, för att både fördjupa och praktisera sin tro, och bli andra människor till hjälp. Lite förundrad blir jag dock, inte minst mot bakgrund av vad som föregått beslutet, att engagemanget avses ta sig uttryck i att gå in i en uppgift som ledare för församlingen. I 1 Tim 3:2-7 står ganska tydligt vad som förväntas av en församlingsledare, jag kan inte se det lämpliga för Federley i att för närvarande låta sitt engagemang ta det uttrycket. Det finns många andra uppgifter i församlingen som borde vara mer lämpliga, utifrån de gåvor och förmågor Federley har.

Uppdatering 210408 Federley ger nytt besked med innebörden att han drar tillbaka sin kandidatur. Det är ett klokt beslut, och jag hoppas att han finner andra och lämpligare sätt att bidra till sin lokala församling.

Glad påsk!

 Glad påsk! Kristus är uppstånden!

Påskafton

PJ Anders Linder skriver i Göteborgs-Posten på samma tema som jag tagit upp ett antal gånger, och undrar hur det kommer sig att grundlagens starka skydd för att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion inte verkar betyda mer? Förutom de allmänna resonemangen om det orimliga i att ha en åttapersoners gräns för t.ex. domkyrkor men en tio kvadratmeter per person-gräns för t.ex. Mammons tempel, så finns det alltså regler i grundlagen som ger ett betydligt starkare skydd åt religionsfriheten än åt andra fri- och rättigheter. Någon verklig innebörd borde väl ändå grundlagen ha?

Pandemi

Det har inte undgått någon att världen drabbats av en pandemi som ger Covid-19 åt dem som drabbas. Det är ett lurigt virus, som ger väldigt olika förlopp hos olika personer. Alltifrån dem som knappt märker något men sedan visar sig ha antikroppar, till dem som behöver intensivvård, eller som efter ett år fortfarande inte är helt återställda.

Regeringen har långt om länge agerat i vissa delar, men myndigheterna har i hög grad behövt sätta igång på egen hand för att något skulle hända. Numer finns det dock bl.a. en pandemilag och i övrigt ett regelverk för att begränsa smittspridningen. Det ger ibland en del förunderliga resultat, som när stora varuhus och köpcenter tillåts ta in hundratals besökare, medan t.ex. kyrkor begränsas till åtta (8) personer utöver "medverkande". Vid en kristen gudstjänst är strängt taget alla medverkande, 1 Kor 14:26, men det tror jag inte riktigt att varken regering eller myndigheter begriper.

Vad de däremot borde begripa, för det är deras ansvar att ha koll på, är hur lagstiftningen fungerar och vilka krav som ställs på den. Kraven finns bl.a. i grundlagarna, i det här fallet Regeringsformens andra kapitel, första och tjugonde paragraferna. I den första regleras vilka fri- och rättigheter som gäller, exempelvis friheten "att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion". I den tjugonde regleras vilka av fri- och rättigheterna i den första paragrafen som får begränsas genom lag. Gissa ifall religionsfriheten får begränsas? Nix. Demonstrations- och mötesfrihet, och en del andra, får begränsas men inte religionsfriheten. Gissa ifall det tagits någon hänsyn till det när pandemilagen arbetades fram? Låt mig uttrycka det så här: jag ser inga spår av det.

Det vore bra om regeringen såg till att följa grundlagen när den tar fram förslag på nya lagar.

Det kom ett brev...

..eller, snarare, en folder i vår brevlåda. Nystart Sverige kallar SD sin pamflett, som talar om att landet befinner sig i ett mycket allvarligt läge. En intressant liten skrift, när man försöker förstå vad de som formulerat den egentligen tänker. Det börjar rätt spännande; "[d]en verkliga konflikten står inte mellan --- dem som är födda i landet och dem som inte är det. Konflikten står mellan dem som stärker vårt land och vår gemenskap och dem som försvagar det. Mellan det konstruktiva och det destruktiva." Notera särskilt begreppen gemenskap, som återkommer i flera tonarter för att bygga upp känslan av hur bra Sverige är. Det enda som skorrar falskt är avsändaren, som ju inte riktigt utmärkt sig för att bygga och stärka gemenskap, utan tvärtom är mästare i att förvägra många människor hemkänsla och framtidstro. Det som nu framförs i skriften sägs vara en sammanfattning av partiets budgetmotion 2016, och det sakliga innehållet innehåller inga överraskningar. Vad som istället sticker ut, är diskrepansen mellan tonen i beskrivningarna, och de faktiska förslagen.

Det första jag verkligen studsade till inför, och som gjorde att denna bloggpost kom till, är hur SD helt oblygt lägger sig till med det kristdemokratiska begreppet "samhällsgemenskapen" som man säger sig vilja återskapa, för att i fortsättningen av samma mening spotta på begreppet genom att först och främst tala för kraftigt minskade "migrationsvolymer" och att starta "återvandringsprocessen". Det goda samhället får vi när vi alla tillsammans arbetar för det goda samhället. I SD-världen är det inte så, där ska först och främst ingen komma in och sedan ska en hel del ge sig iväg.

Skriften har en poäng i sitt påpekande av att när människor inte känner samhörighet med Sverige slits landet isär. Är det månne därför de föreslår att alla uppehållstillstånd ska vara tillfälliga? På vilket sätt bidrar det till samhörighet?

Jag noterar att de som skriver tror att staten är bäst på alla delar i mottagandet, inte bara myndighetsutövningen, och vill förbjuda vad man kallar "privata vinstintressen". De nationella och socialistiska lösningarna tycks gå hand i hand.

Utvisning och återvandring blir prioriterade områden! Jämför med talet om att återskapa trygghet, gemenskap,  hemkänsla och framtidstro.

Det är verkligen bekymmersamt om väljare går på dessa förenklade och i vissa fall direkt motstridiga förslag. Det finns bekymmer med att ta emot och integrera de människor som sökt sig hit undan krig och förföljelse, och det finns betydligt mer att göra för att fördela detta ansvar mellan länderna i Europa, men lösningen är inte att stänga våra gränser och tro att det skulle vara bra varken för oss själva eller för dem som behöver skydd.

Var ska man börja?

Den ganska nytillträdda regeringen gör att man blir alldeles matt. Pinsamhet staplas på pinsamhet, blunder följer efter blunder. I både stora och små frågor tar man sig för pannan och undrar hur väljarna egentligen tänkte i september? Var det verkligen detta de ville ha, som röstade på regeringspartierna?

Störst och viktigast idag är att regeringen lyckats irritera Israel så till den grad att de överväger att nedgradera sina diplomatiska relationer med oss. I ett första läge kallar de hem sin ambassadör. Orsaken är förstås regeringens beslut att erkänna den palestinska staten, något oklart dock hur den exakt ser ut och vilken kontroll vilken regering har över detta oklara territorium. Detta beslut ser jag inte tjänar varken svenska intressen eller fredsprocessen i Mellanöstern. Det innebär också att EU:s röst blir mer sprucken, vilket är negativt i sig.

Utbildningsministern har lagt ut en hälsning till landets lärare, och därmed lyckats reta upp många av dem som upplevt sig klappade på huvudet. Ministern säger sig lova att hålla ideologin utanför klassrummet, men med tanke på den uppgörelse som regeringen gjort med vänsterpartiet så lär ideologin åtminstone ha avgörande betydelse för vilka klassrum som eleverna kommer att få möjlighet att komma till.

Vice statsministern och hennes bekymmer med färger, drivmedel och medarbetare ska vi bara inte tala om.

Vi har i alla fall en någorlunda sansad försvarsminister verkar det, även om han är onödigt skeptisk till de tydliga behov som utredningen om försvarspolitiskt samarbete pekar på.

Håll gränsen!

Den underrättelseoperation som Försvarsmakten bedriver i Stockholms skärgård sedan igår kan ha varit på gång redan i torsdags, enligt vad Svenska Dagbladet nu rapporterar. Då ska radiotrafik mellan en station i närheten av Kanholmsfjärden och den ryska enklaven Kaliningrad ha förekommit, på ett sätt som tydde på att en skadad rysk ubåt skulle finnas på svenskt vatten.
Nu på lördag kväll förefaller operationen ha utvidgats till att omfatta fler enheter, men i samma område som tidigare. Den politiska ledningen lämnar inte fler kommentarer än tidigare.
Det ryskägda, men Liberiaregistrerade, fartyget NS Concord har legat och cirklat en bit utanför Stockholms  skärgård, men släckte ner sin AIS vid 23-tiden, vilket gör det svårare att följa vilken väg det tar. Med stor sannolikhet är det ett fartyg som fungerar som stödfartyg till undervattensverksamhet.

 

 

 

 

Det som nu gäller för Försvarsmakten är att följa de bestämmelser som finns i IKFN, med bestämmelser om ingripanden vid kränkningar under fred och neutralitet. Uttryckt på ett annat sätt är att säga som dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin gjorde: "Håll gränsen". För övrigt visar det som händer vikten och behovet av både långsiktig förstärkning av vårt försvar utifrån åtminstone det som Försvarsberedningen lade fram tidigare, och kortsiktig förstärkning genom ökad övningsverksamhet och även att ta vara på möjligheten att kalla in de återstående värnpliktiga till repetitionsövningar. #svfm #svpol

Sverige är större än Stockholm

Den nytillträdda regeringen fortsätter att i en rasande takt komma med uttalanden och förslag som får omgivningen att häpna. Ibland över innehållet, ibland över bristen på innehåll. Ett förslag som nu förs fram är att åter införa fria entréer på statliga muséer. Med reformen vill kulturministern minska delaktighetsklyftorna, och för att åstadkomma det satsar staten således 80 miljoner kronor på i första hand Östermalm med närområden i Stockholm, där de flesta av dessa muséer är belägna. En knapp handfull av dem ligger utanför huvudstaden, det blir alltså snarast så att delaktighetsklyftan ökar mellan dem som bor i eller kan besöka Stockholm, och resten av landets befolkning. Kontraproduktiv politik, i den delen. Därtill visar regeringen fortsatt ringa förståelse för andra än offentliga institutioner, som försöker driva verksamhet som ska stå på egna ben. Privata muséer och liknande utsätts för en omöjlig konkurrenssituation, när de ska möta de statliga kollegornas fria tillgång till entrépengar från statskassan.

Talar regeringen nyspråk?

Den nyligen tillträdda s-mp-regeringen har inte haft en så lyckad första vecka, att döma av medierapporteringen. Många splittrade besked i flera frågor gör att det är oklart vad regeringen egentligen står för. Igår gällde det Bromma  flygplats, tidigare har det handlat om miljöministerns trovärdighet i miljöfrågor. Dagens ämne för allvarlig begrundan är hur finansminister Magdalena Andersson egentligen ska uppfattas. Hon gick häromdagen ut och sågade Alliansregeringens efterlämnade statsfinanser och hävdade att "ladorna" var tomma, trots att en samstämmig kör av ekonomiska bedömare tvärtom slår fast att den svenska ekonomin hör till de mest välskötta i Europa, om inte den mest välskötta. Idag hände så det unika att Finanspolitiska rådet kallar till presskonferens och dömer ut Anderssons uttalande som falskt, varpå hon svarar att "det är bättre att vara ärlig"! Tala om upp-och-ner-vända världen; sanning är lögn och välstånd är misär. Jag häpnar över hur en socialdemokratisk finansminister kan bära sig åt på detta sätt. En bra kommentar kring det hela lämnar Jakob Forssmed här.

Är Stockholm på väg att abdikera?

Idag meddelar den tillträdande ledningen för lokalpolitiken i Stockholm att de vill stänga Bromma flygplats, och att det ska ske senast år 2022. I samma uttalande förklarar de varför de inte vill stänga Bromma flygplats; den ska nämligen bara stängas om det kan ske "utan att förutsättningarna för jobb och utveckling i regionen försämras". Eftersom det är just vad som skulle ske kan man med fog fråga sig vad dagens uttalande egentligen betyder, förutom att den tillträdande ledningen gärna vill synas på nyhetsplats? Om flygplatsen skulle läggas ner skulle Stockholm bli mindre konkurrenskraftigt och det skulle påverka tillväxten negativt, som Kristdemokraterna skrev i ett svar.

En annan aspekt som aspiranterna i Stockholm helt förefaller bortse från, är att Bromma flygplats inte bara är en angelägenhet för huvudstaden. Resenärerna på Bromma reser till och från en mängd platser runt om i landet, och vi i majoriteten av folket förväntar oss att huvudstaden är tillgänglig på villkor som även fungerar för oss. Infrastrukturen i Sverige är i hög grad byggd utifrån att Stockholm är huvudstad, och knutpunkt för transporter på både väg, järnväg och i luften. Om den nya ledningen i Stockholm är ute efter att förändra dessa grundläggande strukturer så har de verkligen tagit sig an en gigantisk uppgift, som lär få påtagliga konsekvenser för "förutsättningarna för jobb och utveckling i regionen". Däremot är det förstås ingen naturlag som säger att Stockholm är huvudstad, eller säte för exempelvis riksdagen, även om det nu varit så under ganska många sekel.

Uppdatering: Regeringen avvaktar med att ge besked, och lovar ingenting bestämt. Fast frågan är om det går att lita ens på det "beskedet"?

Hur får du ihop det?

Titta här!

Salt och blandat: #97. Kyrka öppen för alla – utom Kristus?

Apropå socialdemokratenas valmanifest, läs vad en av företrädarna för det verkliga alternativet, Frimodig kyrka, skriver:

Salt och blandat: #97. Kyrka öppen för alla – utom Kristus?: ”Ge oss ditt vallöfte. Och vi lovar dig en kyrka öppen för alla.” Så lyder rubriken som möter mig när jag går in på valloftet.se – Socia...

De lovar och lovar...

Igår läste jag Dag Sandahls blogg, som fick mig att bli lite nyfiken på vad Socialdemokraterna kan tänkas vilja med Svenska kyrkan. Partiet ställer ju nämligen upp, just som parti, i valet till Svenska kyrkans olika beslutande organ i höst. Fiffigt nog har de byggt upp en särskild hemsida kallad "Vallöftet" där de berättar allt som partiet vill göra med kyrkan, eller som partiet vill att kyrkan ska göra. Lite besynnerligt bara att ett så stort parti inte kan skriva ett logiskt sammanhängande manifest på de två sidor man tyckte skulle behövas. Att manifestet sätter socialdemokraterna och den enskilde väljaren i centrum hör kanske inte till det ologiska, bara till det orimliga. En kristen kyrka måste väl rimligen styras av vad Gud vill? Nu lyser förvisso Gud med sin frånvaro i socialdemokraternas kyrkovalsmanifest, och den ende ande som nämns är valdeltag-ande. Lite fattigt, skulle jag vilja säga.

Ologiskt då? Jo, två saker. Först ur "Vallöftet". Där talas med emfas om hur illa socialdemokraterna tycker om "kvinnoprästmotståndarna" och om dem som tillhör "den kristna högern". Varken i "Vallöftet" eller i det tvåsidiga manifestet förklaras närmare vilka dessa skulle vara, men det behövs kanske inte. Det märkliga händer när författarna till "Vallöftet" till slut ska knyta ihop säcken och få läsaren/väljaren att ansluta sig till saken. Då lovas nämligen "en kyrka öppen för alla"! Jag tror att de ljuger. Det låter bra med öppen, men i själva verket finns det vissa grupper som socialdemokraterna är beredda att göra i stort sett vad som helst för att få bort ur kyrkan.

Ologiskt två. Jag råkade idag komma att läsa på riksdagens hemsida om vilka skriftliga frågor som ledamöterna lämnat in under sommaren. De har inte sommarlov bara för att riksmötet inte är samlat, om nu något fått för sig det. En fråga var inlämnat av Peter Persson (s), med rubriken "Higgspartikeln och religiös neutralitet". Jag ska inte redogöra för min reaktion när jag först läste igenom det tidigare kommunalrådets fråga, för det lämpar sig inte i tryck. Den socialdemokratiske ledamoten hade fått för sig att upptäckten av Higgs partikel skulle innebära "ett avgörande steg --- mot ett vetenskapligt bevis på att Gud inte existerar och har skapat universum", och av det skälet förordar han att studier i religionskunskap överges till förmån för historia, samhällskunskap och filosofi. Förutom ett svar i riksdagen från utbildningsministern, får Persson också svar på tal av Svenska Evangeliska Alliansen. Frågan i riksdagen i relation till "Vallöftet" gör att jag undrar hur det socialdemokratiska partiet, som alltså gör anspråk på att vilja leda Svenska kyrkan, ställer sig till frågan om Guds existens? Är Peter Persson, som ingick i partiets programkommission, bara en kufisk excentriker, eller talar partiet med kluven tunga?

En Oas i Kungsbacka

Jag har just återkommit från närmare en vecka på Oas-rörelsens sommarmöte i Kungsbacka, en såvitt jag kan bedöma oöverträffad möjlighet till andlig påfyllning tillsammans med kristna från många olika kyrkor och samfund. Oas-mötet fokuserar främst på det riktigt viktiga; vem Gud är, vad Gud gör, att ge tillfälle att möta Gud. Programmet består av föreläsningar, seminarier och gudstjänster, samt däremellan tillfälle att möta människor från när och fjärran. En viktig del är möjligheten att ta emot betjäning av trossyskon, genom förbön, möjlighet till bikt och annat. Det som har en synnerligen undanskymd plats på mötet är sådant som annars tenderar att ta sig stor plats; maktpolitik, revirmarkeringar och proklamationer om att "jag har minsann rätt att...".

Kyrkoherden i Kungsbacka, Joachim Holmgren, är samtidigt ordförande i Oas-rörelsen, och har lett mötet med den äran. Stort tack till honom och alla andra frivilligt arbetande för en storartad insats!

Det mest besynnerliga/knepiga som hände under veckan inträffade redan vid inledningsmötet, dit det moderata kommunalrådet i Kungsbacka, tillika ordförande i Kommunstyrelsen, inbjudits för att hälsa välkommen till kommunen. Han lyckades på ganska få minuter visa att i hans moderata förståelse av mångfald ingår det inte att det civila samhällets olika rörelser faktiskt skulle stå för något. Utan att vara konspiratorisk, men med förmågan att läsa mellan raderna, står det mycket klart att kommunalrådet var mer besvärad än glad över att Oas-mötet förlagts till hans kommun för andra året i rad. Vilken skillnad i inställning mot hans partivän och tidigare kollega i Borås, som visade ett genuint intresse. Har skillnaden något samband med den på senare tid demonstrerade moderata faiblessen för statsindividualism, där man på det hela taget bortser från det faktum att samhället är något större än staten?

Andra bloggar om: Oas, kristendom, Kungsbacka, moderat, kyrka, religion

Svåra frågor och lättköpta poäng

Barn- och äldreminister Maria Larsson tillkännagav idag att regeringen inte har för avsikt att följa Upprättelseutredningens förslag att de som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården ska kompenseras genom en ekonomisk ersättning. Tydligen har regeringen kommit till slutsatsen att det inte går att genomföra en sådan åtgärd på ett rättvist och rättssäkert sätt. Det är förmodligen sant, men likafullt tragiskt. Ett argument för att det skulle vara orättvist är att det bara skulle kunna avse dem som utsatts för vanvård under tiden 1920-1980. Det är ungefär den tid som den tidigare utredningen om Vanvård i social barnavård skulle behandla. Jag blir bara inte riktigt klok på varför ersättning inte skulle kunna betalas ut även till dem som drabbats senare? Att det finns svårigheter med att beviskraven skulle bli olika för olika delar av perioden är kanske lättare att begripa.

Samtidigt med detta upphör inte exempelvis socialdemokratiska ombudsmän att göra vad de kan för att blanda bort korten. Ombudsmannen redovisar ett exempel med en vän som utsattes för övergrepp kring 1970, men glömmer att berätta vilka som då hade ansvar för landet, och hade haft det under lång tid. Vad är det som gör att det samhälle man bygger åstadkommer sådant? Det måste vara något som fattas i bygget.

Andra bloggar om: politik, vanvård, upprättelse, Kristdemokraterna, Maria Larsson

Skrämmande läsning

Jag har just skummat igenom delar av de drygt 1500 sidor som den norske massmördaren formulerat som sitt manifest. Det är en skrämmande läsning av hat, oförståelse och främlingskap, samtidigt som det är ohyggligt metodiskt, kallt, överlagt och detaljerat. Hatet vänds mot alla marxister, dit den överväldigande delen av västvärlden torde kunna räkna sig enligt hans sätt att se tillvaron, åtminstone i kulturell bemärkelse. Huvuddelen av skriften tar upp dels denna marxistiskt-kulturella dominans, dels på vilket sätt han och hans meningsfränder ska slå tillbaka genom att i princip skjuta av ("avrätta") de olika klasser av förrädare som de identifierat. Om det verkligen är en grupp, eller en ensam norrmans skruvade resonemang, återstår att utreda för dem som är därtill skickade.

En del i manifestet, som har en lite mer undanskymd placering men som inte är marginellt, är hans resonemang om kristendom och kyrka. Han har också i mediernas rapportering kallats kristen fundamentalist m.m. Det är en viktig passage i texten där han konstaterar att han själv inte har en personlig gudsrelation utan ser på kristendomen som en kulturell, social, identitetsskapande och moralisk plattform. Detta, anser han, gör honom till kristen. Det är fel. Kristen är den som är lärjunge till Jesus, det vill säga den som vill följa honom (Apg 11:26). Det talas även om de kristna som de som följer Vägen, alltså den väg som Jesus visade på bland annat i sitt sätt att leva. Om man tar bort den personliga relationen till Gud från kristendomen återstår bara former, lag och moralism, samt tron att det är i egen kraft man ska förändra tillvaron. I sin mest extrema och förvrängda form det vi har sett i Norge.

Tvärtemot att vara något som har med kristendom att göra, så är dåden i Norge ondskefulla handlingar.

Andra bloggar om: Norge, kristendom

Hemsmidda definitioner

I en artikel som DN i sista stund lyfte ut, men SvD och Dagen valde att publicera, skrev Marcus Birro om aborter, bland annat utifrån den senaste tidens debatt om behandlingen av sent aborterade foster, och utmanade socialminister Göran Hägglund (kd).
I måndags fick han svar på tal av Mattias Irving från Seglora smedja, en tankesmedja som drivs av två präster i Svenska Kyrkan. Irving måste ha fått bra fart i ässjan, för han lyckas få till flera märkliga tingestar. Utifrån en organisation som vill driva debatt om tro, kultur och samhälle på kristen grund väljer han att kritisera Birro för att vilja låta missriktade känslor styra lagstiftningen. Irvings egna känslor är förmodligen inte missriktade, men det är just därför intressant att se vilka eufemismer han väljer att använda i sin artikel.
Mattias Irving har lärt sig en del av "medicinsk expertis", som han uttrycker det. Bland annat tar han upp att hjärnan inte är färdigutvecklad, och att fostret inte har en jagupplevelse. Han har säkert i allt väsentligt förstått sakernas tillstånd korrekt. Hjärnan är färdigutvecklad någonstans i tjugoårsåldern (det är bland annat därför vi har åldersgränser för att få köpa och dricka alkohol), och barnet utveckar känslan av ett eget själv under det första halvåret efter födelsen.
Det riktigt revolutionerande som Irving åstadkommer är dock hans upptäckt eller uppfinnande av en ny kategori, mellan liv och död. Han vänder sig emot beskrivningen av att en del foster efter sena aborter skulle vara levande. Om de inte är levande, vad är de då? Döda? Hur är det med definitionerna?
En annan uppseendeväckande synpunkt, när man debatterar tro, kultur och samhälle på kristen grund, är att Irving angriper "abortmotståndarna" (dit han uppenbarligen räknar Birro) för att måla upp "bilder av små älskvärda personer". Hans retorik syftar uppenbarligen till att hävda att det är en falsk bild. Hur tänker han då? Jag skulle önska att han fördjupade resonemanget och förklarade, på kristen grund, skälen för att de inte skulle vara älskvärda.
Tills vidare håller jag mig nog hellre till resonemangen i Birros avslutande replik.

Andra bloggar om: politik, abort, Marcus Birro, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Mattias Irving