Kristofober i Sverige?

Bitte Assarmo skriver i dagens SvD om kristofobin i Sverige, dvs. den paniska rädsla för i stort sett allt vad kristendom heter som dyker upp allt oftare. Det senaste exemplet var väl Scandic-kedjans infall att dra in de biblar som funnits på hotellrummen, i avsikt att ge ett bredare utbud av religioner tillfälle att komma till tals?! Nu förväntas man ta sig ner till receptionen om man vill ta del av den Heliga Skrift, men porrfilmer finns på ett par knapptrycks avstånd på rummet.

Assarmo tar upp ett par exempel med socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker, men jag är övertygad om att företeelsen förekommer i mycket bredare kretsar än så. Är det inte något slags postmodernt paradigm att det inte får finnas en sanning, utan att istället det som är sant för mig inte nödvändigtvis behöver vara det för dig? (Ännu ett bevis för att Tage Danielsson slog huvudet på spiken i sin Sannolikhetsmonolog.) Det påverkar förstås synen på exempelvis kristendomen, som faktist påstår sig vara sann. Jesus själv sa att: "Jag är vägen, sanningen och livet", notera singularis-formerna. Sådana anspråk är tydligen lika stötande för 2000-talet som de var för hans samtid.

Jag tror att det snarare är frånvaron av fasta övertygelser som är riskabel. När man inte förstår vilken vikt andra människor lägger vid sin tro eller övertygelse, är det svårt att möta och respektera dem. Istället läggs grunden till osäkerhet, misstro och onödiga konflikter. Den som själv har en fast och trygg förankring blir inte lika nervös vid mötet med exempelvis en troende från en annan religion, utan har istället förutsättningar att föra ett respektfyllt samtal i sak.

Någon liten tröst kan man kanske finna i det faktum att skolminister Jan Björklund (fp) tycks vara på väg att göra något åt den alarmerande kunskapsbristen i landet. Kunskaper kan ge insikter, och insikter kan leda till förståelse för de större sammanhangen.

Andra bloggar om: religion, kristendom, Jan Björklund, Jesus