lördag 9 november 2013

Hur får du ihop det?

Titta här!

måndag 12 augusti 2013

Salt och blandat: #97. Kyrka öppen för alla – utom Kristus?

Apropå socialdemokratenas valmanifest, läs vad en av företrädarna för det verkliga alternativet, Frimodig kyrka, skriver:

Salt och blandat: #97. Kyrka öppen för alla – utom Kristus?: ”Ge oss ditt vallöfte. Och vi lovar dig en kyrka öppen för alla.” Så lyder rubriken som möter mig när jag går in på valloftet.se – Socia...

lördag 10 augusti 2013

De lovar och lovar...

Igår läste jag Dag Sandahls blogg, som fick mig att bli lite nyfiken på vad Socialdemokraterna kan tänkas vilja med Svenska kyrkan. Partiet ställer ju nämligen upp, just som parti, i valet till Svenska kyrkans olika beslutande organ i höst. Fiffigt nog har de byggt upp en särskild hemsida kallad "Vallöftet" där de berättar allt som partiet vill göra med kyrkan, eller som partiet vill att kyrkan ska göra. Lite besynnerligt bara att ett så stort parti inte kan skriva ett logiskt sammanhängande manifest på de två sidor man tyckte skulle behövas. Att manifestet sätter socialdemokraterna och den enskilde väljaren i centrum hör kanske inte till det ologiska, bara till det orimliga. En kristen kyrka måste väl rimligen styras av vad Gud vill? Nu lyser förvisso Gud med sin frånvaro i socialdemokraternas kyrkovalsmanifest, och den ende ande som nämns är valdeltag-ande. Lite fattigt, skulle jag vilja säga.

Ologiskt då? Jo, två saker. Först ur "Vallöftet". Där talas med emfas om hur illa socialdemokraterna tycker om "kvinnoprästmotståndarna" och om dem som tillhör "den kristna högern". Varken i "Vallöftet" eller i det tvåsidiga manifestet förklaras närmare vilka dessa skulle vara, men det behövs kanske inte. Det märkliga händer när författarna till "Vallöftet" till slut ska knyta ihop säcken och få läsaren/väljaren att ansluta sig till saken. Då lovas nämligen "en kyrka öppen för alla"! Jag tror att de ljuger. Det låter bra med öppen, men i själva verket finns det vissa grupper som socialdemokraterna är beredda att göra i stort sett vad som helst för att få bort ur kyrkan.

Ologiskt två. Jag råkade idag komma att läsa på riksdagens hemsida om vilka skriftliga frågor som ledamöterna lämnat in under sommaren. De har inte sommarlov bara för att riksmötet inte är samlat, om nu något fått för sig det. En fråga var inlämnat av Peter Persson (s), med rubriken "Higgspartikeln och religiös neutralitet". Jag ska inte redogöra för min reaktion när jag först läste igenom det tidigare kommunalrådets fråga, för det lämpar sig inte i tryck. Den socialdemokratiske ledamoten hade fått för sig att upptäckten av Higgs partikel skulle innebära "ett avgörande steg --- mot ett vetenskapligt bevis på att Gud inte existerar och har skapat universum", och av det skälet förordar han att studier i religionskunskap överges till förmån för historia, samhällskunskap och filosofi. Förutom ett svar i riksdagen från utbildningsministern, får Persson också svar på tal av Svenska Evangeliska Alliansen. Frågan i riksdagen i relation till "Vallöftet" gör att jag undrar hur det socialdemokratiska partiet, som alltså gör anspråk på att vilja leda Svenska kyrkan, ställer sig till frågan om Guds existens? Är Peter Persson, som ingick i partiets programkommission, bara en kufisk excentriker, eller talar partiet med kluven tunga?


söndag 15 juli 2012

En Oas i Kungsbacka



Jag har just återkommit från närmare en vecka på Oas-rörelsens sommarmöte i Kungsbacka, en såvitt jag kan bedöma oöverträffad möjlighet till andlig påfyllning tillsammans med kristna från många olika kyrkor och samfund. Oas-mötet fokuserar främst på det riktigt viktiga; vem Gud är, vad Gud gör, att ge tillfälle att möta Gud. Programmet består av föreläsningar, seminarier och gudstjänster, samt däremellan tillfälle att möta människor från när och fjärran. En viktig del är möjligheten att ta emot betjäning av trossyskon, genom förbön, möjlighet till bikt och annat. Det som har en synnerligen undanskymd plats på mötet är sådant som annars tenderar att ta sig stor plats; maktpolitik, revirmarkeringar och proklamationer om att "jag har minsann rätt att...".

Kyrkoherden i Kungsbacka, Joachim Holmgren, är samtidigt ordförande i Oas-rörelsen, och har lett mötet med den äran. Stort tack till honom och alla andra frivilligt arbetande för en storartad insats!

Det mest besynnerliga/knepiga som hände under veckan inträffade redan vid inledningsmötet, dit det moderata kommunalrådet i Kungsbacka, tillika ordförande i Kommunstyrelsen, inbjudits för att hälsa välkommen till kommunen. Han lyckades på ganska få minuter visa att i hans moderata förståelse av mångfald ingår det inte att det civila samhällets olika rörelser faktiskt skulle stå för något. Utan att vara konspiratorisk, men med förmågan att läsa mellan raderna, står det mycket klart att kommunalrådet var mer besvärad än glad över att Oas-mötet förlagts till hans kommun för andra året i rad. Vilken skillnad i inställning mot hans partivän och tidigare kollega i Borås, som visade ett genuint intresse. Har skillnaden något samband med den på senare tid demonstrerade moderata faiblessen för statsindividualism, där man på det hela taget bortser från det faktum att samhället är något större än staten?

Andra bloggar om: , , , , ,

lördag 10 september 2011

Svåra frågor och lättköpta poäng

Barn- och äldreminister Maria Larsson tillkännagav idag att regeringen inte har för avsikt att följa Upprättelseutredningens förslag att de som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården ska kompenseras genom en ekonomisk ersättning. Tydligen har regeringen kommit till slutsatsen att det inte går att genomföra en sådan åtgärd på ett rättvist och rättssäkert sätt. Det är förmodligen sant, men likafullt tragiskt. Ett argument för att det skulle vara orättvist är att det bara skulle kunna avse dem som utsatts för vanvård under tiden 1920-1980. Det är ungefär den tid som den tidigare utredningen om Vanvård i social barnavård skulle behandla. Jag blir bara inte riktigt klok på varför ersättning inte skulle kunna betalas ut även till dem som drabbats senare? Att det finns svårigheter med att beviskraven skulle bli olika för olika delar av perioden är kanske lättare att begripa.

Samtidigt med detta upphör inte exempelvis socialdemokratiska ombudsmän att göra vad de kan för att blanda bort korten. Ombudsmannen redovisar ett exempel med en vän som utsattes för övergrepp kring 1970, men glömmer att berätta vilka som då hade ansvar för landet, och hade haft det under lång tid. Vad är det som gör att det samhälle man bygger åstadkommer sådant? Det måste vara något som fattas i bygget.

Andra bloggar om: , , , ,

söndag 24 juli 2011

Skrämmande läsning

Jag har just skummat igenom delar av de drygt 1500 sidor som den norske massmördaren formulerat som sitt manifest. Det är en skrämmande läsning av hat, oförståelse och främlingskap, samtidigt som det är ohyggligt metodiskt, kallt, överlagt och detaljerat. Hatet vänds mot alla marxister, dit den överväldigande delen av västvärlden torde kunna räkna sig enligt hans sätt att se tillvaron, åtminstone i kulturell bemärkelse. Huvuddelen av skriften tar upp dels denna marxistiskt-kulturella dominans, dels på vilket sätt han och hans meningsfränder ska slå tillbaka genom att i princip skjuta av ("avrätta") de olika klasser av förrädare som de identifierat. Om det verkligen är en grupp, eller en ensam norrmans skruvade resonemang, återstår att utreda för dem som är därtill skickade.

En del i manifestet, som har en lite mer undanskymd placering men som inte är marginellt, är hans resonemang om kristendom och kyrka. Han har också i mediernas rapportering kallats kristen fundamentalist m.m. Det är en viktig passage i texten där han konstaterar att han själv inte har en personlig gudsrelation utan ser på kristendomen som en kulturell, social, identitetsskapande och moralisk plattform. Detta, anser han, gör honom till kristen. Det är fel. Kristen är den som är lärjunge till Jesus, det vill säga den som vill följa honom (Apg 11:26). Det talas även om de kristna som de som följer Vägen, alltså den väg som Jesus visade på bland annat i sitt sätt att leva. Om man tar bort den personliga relationen till Gud från kristendomen återstår bara former, lag och moralism, samt tron att det är i egen kraft man ska förändra tillvaron. I sin mest extrema och förvrängda form det vi har sett i Norge.

Tvärtemot att vara något som har med kristendom att göra, så är dåden i Norge ondskefulla handlingar.

Andra bloggar om: ,

onsdag 8 juni 2011

Hemsmidda definitioner

I en artikel som DN i sista stund lyfte ut, men SvD och Dagen valde att publicera, skrev Marcus Birro om aborter, bland annat utifrån den senaste tidens debatt om behandlingen av sent aborterade foster, och utmanade socialminister Göran Hägglund (kd).
I måndags fick han svartal av Mattias Irving från Seglora smedja, en tankesmedja som drivs av två präster i Svenska Kyrkan. Irving måste ha fått bra fart i ässjan, för han lyckas få till flera märkliga tingestar. Utifrån en organisation som vill driva debatt om tro, kultur och samhälle på kristen grund väljer han att kritisera Birro för att vilja låta missriktade känslor styra lagstiftningen. Irvings egna känslor är förmodligen inte missriktade, men det är just därför intressant att se vilka eufemismer han väljer att använda i sin artikel.
Mattias Irving har lärt sig en del av "medicinsk expertis", som han uttrycker det. Bland annat tar han upp att hjärnan inte är färdigutvecklad, och att fostret inte har en jagupplevelse. Han har säkert i allt väsentligt förstått sakernas tillstånd korrekt. Hjärnan är färdigutvecklad någonstans i tjugoårsåldern (det är bland annat därför vi har åldersgränser för att få köpa och dricka alkohol), och barnet utveckar känslan av ett eget själv under det första halvåret efter födelsen.
Det riktigt revolutionerande som Irving åstadkommer är dock hans upptäckt eller uppfinnande av en ny kategori, mellan liv och död. Han vänder sig emot beskrivningen av att en del foster efter sena aborter skulle vara levande. Om de inte är levande, vad är de då? Döda? Hur är det med definitionerna?
En annan uppseendeväckande synpunkt, när man debatterar tro, kultur och samhälle på kristen grund, är att Irving angriper "abortmotståndarna" (dit han uppenbarligen räknar Birro) för att måla upp "bilder av små älskvärda personer". Hans retorik syftar uppenbarligen till att hävda att det är en falsk bild. Hur tänker han då? Jag skulle önska att han fördjupade resonemanget och förklarade, på kristen grund, skälen för att de inte skulle vara älskvärda.
Tills vidare håller jag mig nog hellre till resonemangen i Birros avslutande replik.

Andra bloggar om: , , , , ,