Påskafton

PJ Anders Linder skriver i Göteborgs-Posten på samma tema som jag tagit upp ett antal gånger, och undrar hur det kommer sig att grundlagens starka skydd för att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion inte verkar betyda mer? Förutom de allmänna resonemangen om det orimliga i att ha en åttapersoners gräns för t.ex. domkyrkor men en tio kvadratmeter per person-gräns för t.ex. Mammons tempel, så finns det alltså regler i grundlagen som ger ett betydligt starkare skydd åt religionsfriheten än åt andra fri- och rättigheter. Någon verklig innebörd borde väl ändå grundlagen ha?