I en artikel som DN i sista stund lyfte ut, men SvD och Dagen valde att publicera, skrev Marcus Birro om aborter, bland annat utifrån den senaste tidens debatt om behandlingen av sent aborterade foster, och utmanade socialminister Göran Hägglund (kd).
I måndags fick han svar på tal av Mattias Irving från Seglora smedja, en tankesmedja som drivs av två präster i Svenska Kyrkan. Irving måste ha fått bra fart i ässjan, för han lyckas få till flera märkliga tingestar. Utifrån en organisation som vill driva debatt om tro, kultur och samhälle på kristen grund väljer han att kritisera Birro för att vilja låta missriktade känslor styra lagstiftningen. Irvings egna känslor är förmodligen inte missriktade, men det är just därför intressant att se vilka eufemismer han väljer att använda i sin artikel.
Mattias Irving har lärt sig en del av "medicinsk expertis", som han uttrycker det. Bland annat tar han upp att hjärnan inte är färdigutvecklad, och att fostret inte har en jagupplevelse. Han har säkert i allt väsentligt förstått sakernas tillstånd korrekt. Hjärnan är färdigutvecklad någonstans i tjugoårsåldern (det är bland annat därför vi har åldersgränser för att få köpa och dricka alkohol), och barnet utveckar känslan av ett eget själv under det första halvåret efter födelsen.
Det riktigt revolutionerande som Irving åstadkommer är dock hans upptäckt eller uppfinnande av en ny kategori, mellan liv och död. Han vänder sig emot beskrivningen av att en del foster efter sena aborter skulle vara levande. Om de inte är levande, vad är de då? Döda? Hur är det med definitionerna?
En annan uppseendeväckande synpunkt, när man debatterar tro, kultur och samhälle på kristen grund, är att Irving angriper "abortmotståndarna" (dit han uppenbarligen räknar Birro) för att måla upp "bilder av små älskvärda personer". Hans retorik syftar uppenbarligen till att hävda att det är en falsk bild. Hur tänker han då? Jag skulle önska att han fördjupade resonemanget och förklarade, på kristen grund, skälen för att de inte skulle vara älskvärda.
Tills vidare håller jag mig nog hellre till resonemangen i Birros avslutande replik.
Andra bloggar om: politik, abort, Marcus Birro, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Mattias Irving
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vid en abort tas alltså embryot/fostret ut ur livmodern antingen på kemisk eller kirurgisk väg. I Sverige för att sedan lämnas att ”stillas” av sig självt om inte embryot (fostret) dött av själva ingreppet/medicineringen. I vissa andra länder ”stillas” först embryot/fostret genom en kemikalie injektion innan uttagandet. Frågan: Har embryot/fostret vid 18 veckor en tillräcklig utvecklad hjärna med baby-mänskliga förmågor eller är det en strukturerad cellklump utan medvetande?
Varför har Sverige valt att låta embryot/fostret ”bli stillad” genom att beröva det miljön där det kan leva i stället för att stanna hjärtat innan ingreppet? Är det för att åldersbestämningen kan vara felaktig och fostret när uttaget gjorts visar sig vara ett livsdugligt 23 veckors liv som bör få en chans? Eller sneglas det på att även ett 18 veckors foster kan vara ”medvetet” och att det får ”bli stillad av försummelse” i en skål snarare än genom en injektion där någon måste hålla i kanylen? Dessa frågor är besvärande som så många andra i ämnet.
Emellertid, enligt den medicinska bedömningen av läkare med stor erfarenhet är det fullständigt osannolikt att ett 18 veckors foster på något sätt skulle vara medvetet – hjärnan är helt enkelt inte utvecklad vilket även forskning har visat. Även om smärtimpulser uppstår och orsakar automatisk respons så saknas evalueringsmekanismer. Abort som den utförs i Sverige är alltså inte ”dödande” av mänskligt liv utan avslut av omedvetna förstadier till mänskligt liv. Vore det inte bra om en konsensus baserat på denna insikt kunde bli sista ordet? Alla är väl medvetna om hur svåra dessa frågor är. Att förstadierna till människan blir berövade möjligheten att utvecklas till vad biologin har ”avsett” är tillräcklig sorg (liksom även tillfredställelse) hos den som avbryter havandeskapet men är inget lidande för det aborterade fostret varken före, under eller efter proceduren.
Till sist en liten avledare: Djuraktivister påpekar att det rutinmässiga dödandet av fullt utvecklade grisar för vår mathållning borde vara det verkliga moraliska dilemmat. Grisen är inget förstadium till något och kan jämställas med en nyfödd människa minus dennes utvecklingspotential. Men blev vi inte människor just genom proteinrik kost när det begav sig? Vissa antropologer hävdar t.o.m. att det verkliga människoblivandet d.v.s. vår utvecklade hjärna inte hade kommit till om inte växlingen fram och tillbaka mellan proteinrik föda och kompetensen för jakt hade ställts till det naturliga urvalets förfogande. ”En får int va blöt” som Lars Ekborgs skogshuggare sa.
Skicka en kommentar