Var ska man börja?

Den ganska nytillträdda regeringen gör att man blir alldeles matt. Pinsamhet staplas på pinsamhet, blunder följer efter blunder. I både stora och små frågor tar man sig för pannan och undrar hur väljarna egentligen tänkte i september? Var det verkligen detta de ville ha, som röstade på regeringspartierna?

Störst och viktigast idag är att regeringen lyckats irritera Israel så till den grad att de överväger att nedgradera sina diplomatiska relationer med oss. I ett första läge kallar de hem sin ambassadör. Orsaken är förstås regeringens beslut att erkänna den palestinska staten, något oklart dock hur den exakt ser ut och vilken kontroll vilken regering har över detta oklara territorium. Detta beslut ser jag inte tjänar varken svenska intressen eller fredsprocessen i Mellanöstern. Det innebär också att EU:s röst blir mer sprucken, vilket är negativt i sig.

Utbildningsministern har lagt ut en hälsning till landets lärare, och därmed lyckats reta upp många av dem som upplevt sig klappade på huvudet. Ministern säger sig lova att hålla ideologin utanför klassrummet, men med tanke på den uppgörelse som regeringen gjort med vänsterpartiet så lär ideologin åtminstone ha avgörande betydelse för vilka klassrum som eleverna kommer att få möjlighet att komma till.

Vice statsministern och hennes bekymmer med färger, drivmedel och medarbetare ska vi bara inte tala om.

Vi har i alla fall en någorlunda sansad försvarsminister verkar det, även om han är onödigt skeptisk till de tydliga behov som utredningen om försvarspolitiskt samarbete pekar på.