Svåra frågor och lättköpta poäng

Barn- och äldreminister Maria Larsson tillkännagav idag att regeringen inte har för avsikt att följa Upprättelseutredningens förslag att de som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården ska kompenseras genom en ekonomisk ersättning. Tydligen har regeringen kommit till slutsatsen att det inte går att genomföra en sådan åtgärd på ett rättvist och rättssäkert sätt. Det är förmodligen sant, men likafullt tragiskt. Ett argument för att det skulle vara orättvist är att det bara skulle kunna avse dem som utsatts för vanvård under tiden 1920-1980. Det är ungefär den tid som den tidigare utredningen om Vanvård i social barnavård skulle behandla. Jag blir bara inte riktigt klok på varför ersättning inte skulle kunna betalas ut även till dem som drabbats senare? Att det finns svårigheter med att beviskraven skulle bli olika för olika delar av perioden är kanske lättare att begripa.

Samtidigt med detta upphör inte exempelvis socialdemokratiska ombudsmän att göra vad de kan för att blanda bort korten. Ombudsmannen redovisar ett exempel med en vän som utsattes för övergrepp kring 1970, men glömmer att berätta vilka som då hade ansvar för landet, och hade haft det under lång tid. Vad är det som gör att det samhälle man bygger åstadkommer sådant? Det måste vara något som fattas i bygget.

Andra bloggar om: politik, vanvård, upprättelse, Kristdemokraterna, Maria Larsson